En av mina mer musiknördiga vänner kan inte lyssna på låtar med banala texter. Knappt ens på låtar som har helt okej och normalbegåvade texter. Han kräver fyndiga oneliners, rader han kan citera, ord som berättar detaljer ur hans liv för honom.

Jag är inte helt tvärtom, men betydligt mer av en melodimänniska. Jag väljer favoritmusik efter hur den låter, efter komposition och, nästan viktigast av allt, efter sångarens röst. Sofistikerad, sorgsen, ödmjuk, övergiven och högtidlig. Det är röstadjektiv jag gillar.

Ett av de band vi kan enas om att vi båda älskar är Cats on Fire. Han får de finurliga och genomtänkta texterna (som även jag tycker är fantastiska), jag får de vindlande, gitarrpopiga melodierna (som även han hyllar).

Bandets nya singel heter The Hague och är en mer balladlik, dansvirvlande melankolivisa med meningar som ”So these are my ideals and if you don’t like them I might have to change them, my way is the right way if there’s a lover in the end”.

Och så Mattias Björkas bedårande röst som uppfyller samtliga mina krav.

- En slags avlägsen kusin till ”The steady pace” från senaste lp:n, och liksom skivan växer ”The Hague” hela tiden. Det här är något vi velat göra rätt länge.

Mattias Jansson på Cosy Recordings om Cats on Fires senaste singel, The Hauge.