Julen 2008 pratade Endiamonds om att göra julmusik. De gjorde någon låt, men kom inte så mycket längre. Den här julen har de tagit tag i saken och lagt upp en ny jullåt varje dag på sin MySpace-sida. Ambitiöst, kan tyckas. Men eventuellt kommer några av dem på en julskiva lagom till nästa jul, eller så införlivas de i gruppens övriga repertoar; låtarna är inte så årstidsbundna eftersom de saknar ”Hollywoodstråkar och bjällerklang”.

– Konceptet med julkalendrar har ju funnits i hundra år och vi ville göra detta som en kul grej, vi ser inte så allvarligt på det, men det har rönt uppskattning. Vissa låtar gör vi klara tre timmar innan de läggs upp och om det skulle vara lite falsksång så är det inget som grämer oss, säger Joel Nyström, en av sångarna i trion.

Undviker det stereotypa

De delar på nästan samtliga arbetsuppgifter i bandet, både när det gäller att göra musiken och att spela den live. Philip Almqvist, Jakob Larsed och Joel sitter vid varsin dator och pillar med sina respektive idéer (”När jag får en låtidé, går jag och ställer mig någonstans där jag inte syns, sätter på ljudinspelarfunktionen på telefonen och nynnar in melodin, det är pinsamt om man blir påkommen”), sedan nätverkar de ihop låtarna och lär sig att spela dem på syntar (Joel och Philip) och elbas (Jakob). Joel och Philip delar mesta sångansvaret.

– Vi blir bättre och bättre, men jag tycker inte att det är befogat att spela saker live som folk aldrig har hört. Vi vill hellre samla på oss ett bra låtmaterial först. Men att spela mer ute är såklart ett mål vi har, säger Joel.

De startade Endiamonds för cirka ett år sedan, efter att ha spelat mer rockbaserad musik i ett annat band. Joel motiverar varför elektropop är bättre:

– Jag tycker så här: Det finns mycket elektropop i Sverige, men ofta är den för konstlad och svår, som LCD Soundsystems överdrivna instrumentlystnad. Eller så är det enkel gitarrpop, som Hästpojken. Vi vill varken göra konstig musik eller klassisk Göteborgspop, vi vill vara ett mellanting. Och även om jag lyssnar på Håkan Hellström så vill jag inte bli förknippad med den vanliga Göteborgsscenens Manchesterpop, i så fall hellre med The Knife och The Tough Alliance.

Även om Joel helst skulle syssla med musik på heltid, inser han att det är få som kan försörja sig på att vara musiker idag. Han skulle utan tvekan sälja sin stolthet om bandet fick frågan om att vara med i en reklamfilm för ett multinationellt företag, men han har svårt att relatera till ett presumtivt kändisskap, säger att han inte vet vad det skulle innebära, men att det verkar jobbigt.

Unga och välklädda

– Jag vill främst att många människor ska få höra vår musik, det viktiga är inte att vara känd, även om det kanske hör till. Jag vet inte hur en typisk Endiamonds-lyssnare ser ut, men jag vill nog någonstans att den ska vara lik oss. En person som tycker om musik som inte låter som allting annat, ung och välklädd.

Det bästa som skulle kunna hända dem under nästa år är att en rik producent ringer upp dem och erbjuder dem att spela in en skiva med en hundramiljonersbudget.

– Jag hoppas att folk kommer att fortsätta att köpa musik, även om jag tyvärr tror att cd-skivan dör ut så småningom. Kanske kommer man att köpa fler låtar om man får en bonus, som ett bildspel eller någonting annat som är mer personlig än bara en mp3:a.

När är det dags för en artist/ett band att lägga ner?

– När man inte har några låtar kvar att göra, när man bara skriver samma melodi om och om igen, fast med ny text, som Bob Dylan. Men så länge man kan fräscha upp sitt koncept, får man hålla på hur länge som helst.