Jag skulle kunna inleda hela recensionen med snack om visslingar, egyptiska faraoner och ytterligare meningslöst namedroppande men tror nog att jag skippar det faktiskt. För vad skulle syftet vara med det egentligen? Absolut ingenting.

Istället utgår vi ifrån Peter Moréns förra soloeskapad The last tycoon och hans flitiga flirtande med de riktigt stora ikonerna. Resultatet var en habil samling låtar där Bob Dylan och John Lennons (o)saliga andar svävade tungt över hela produktionen. På I spåren av tåren fortsätter Morén högst ogenerat att flirta med ikoner från förr och som skivtiteln antyder gör han det på svenska denna gång. Han har även bytt fokus på genre och istället för kvidande folkblues blir det nu stora doser kvidande soulpop i stil med The Temptations och Four Tops.

Den inledande Ett land som inte är beskriver ett Sverige i förändring. Här återger Morén lika kärleksfullt som cyniskt svenska företeelser och hans egen plats i det hela. Ett tema som återkommer skivan igenom, inte minst i den funkiga Dan Andersson-land, där han tar upp sitt ursprung ur ett nästintill sociohistoriskt perspektiv, alltid med hjärtat på rätt ställe.

Skivans verkliga styrka ligger i Moréns sätt att formulera smarta meningar och det finns inte den minsta antydan till varken nödrim eller onödiga upprepningar. Något som är få svensksjungande artister förunnade och detta gör låtarna på I spåren av tåren lika refrängstarka som något av Peter LeMarcs bättre stunder.

Utan att sticka ut hakan för långt, vill jag nog påstå att I spåren av tåren har goda chanser att bli årets mesta och bästa svensksjungande skiva.

I en tidigare intervju nämner du att det känns läskigt och utlämnande att sjunga på sitt eget språk. Innebär det att I spåren av tåren är din ”ärligaste” skiva?

– Ja, på något sätt är den väl det men jag skulle inte heller vilja påstå att någon av mina andra texter är oärliga eller opersonliga. Att det är just på svenska innebär nog mer att texterna får en annan sorts laddning och betydelse för en själv då steget mellan tanken och ordet blir kortare och därför mycket mer personlig. Ur ett rent musikaliskt perspektiv är det en ganska lekfull och avslappnad skiva som bara blev på just det sätt som jag hade tänkt mig. Man kan säga att det är den mest mogna skivan jag hittills gjort, samtidigt som det är en skiva som mest liknar mig som tioåring. Så på det sättet är den ärlig och kommer nog av att jag spelat så länge som jag gjort och nu slutligen vågar göra lite som jag vill.

Efter genombrottet Peter Bjorn & John fick med Young folks kom bandet att spela mycket i USA. Något som Morén tror är en av orsakerna till skapandet av I spåren av tåren.

– Att jag har rest och turnerat så mycket utomlands gjorde också att idén på att göra en skiva på svenska lättare kom till mig. Hade jag bara varit i Sverige hade jag nog aldrig gjort den här skivan.

Men är det som att se tillbaka på sina rötter, då samtliga av dina tidigare skivor uteslutande är på engelska?

– Ja, definitivt… förutom i vår instrumentalskiva då (Peter Bjorn & John – Seaside Rock, red. anm), som hade monologer på svenska och där min morfar berättar en fiskehistoria på riktig rotvälska som knappt jag förstår. Så där har vi i alla fall talad svenska om man ska vara noga men på sjungen svenska är det här min debut.

När vi ändå är inne på svenska språket, i låten Babel hamnar författaren Stig Larsson i direkt fokus och man skulle nästan kunna tro att du har något emot honom.

– Det är ganska talande för den här skivan hur en låt kom till, att jag med första låten Ett land som inte är började gräva lite bland mina rötter och det typiskt svenska och sedan kom de följande låtarna ganska snabbt till mig. Jag satt helt enkelt och kollade på Babel och Stig Larsson var med och pratade om att folk blev dumma  av internet och det kan jag till en viss del hålla med om, att man verkligen blir förslöad av mediaflödet och att det egna engagemanget minskar. Men samtidigt vet jag att han har väldigt konstiga åsikter och att han väldigt gärna vill påstå sig veta vad som egentligen är bra litteratur, vilket är något jag stör mig på. Jag håller alltså både med honom men tycker samtidigt lite illa om honom också. Då handlar Babel om vad egentligen hela skivan handlar om – att själv hitta i det svenska språket och kunna knyta an till ett eget uttryckssätt.

Det är brasilianska tongångar i Babel men jag har väldigt svårt att placera ett av instrumenten …

– Du menar kanske quican? Den låter som en kåt apa ungefär?

Öh, ja så kanske man kan uttrycka det.

– Det är ett brasilianskt instrument och jag lyssnar väldigt mycket på just brasiliansk 60–70-talsmusik. Den brasilianske musikern Jorge Benn använder sig ofta av det instrumentet och även Paul Simon använde sig av quica på låten Me and Julio down by the schoolyard. Så innan en spelning i São Paolo var jag bara tvungen att köpa en sådan och det är jag som spelar den på låten.

På din senaste skiva nämns många olika 50 och 60-talsband som influenser, som till exempel Lee Dorsey. Dock känns låten Dan Andersson-land desto mer svensk poprock i 80-talsskrud.

– Kan inte riktigt hålla med där. Riffet på den har vi mer eller mindre ”snott” från en gammal funklåt, så den är fortfarande inom ramarna för den klassiska soulen. Då låten handlar om Dalarna blir den för mig någon form av blues-funk-rock vilket är ganska intressant då skivan i överlag har ganska många amerikanska ”rootsy”-influenser och passar, konstigt nog, temat runt Dalarna rätt så bra (skrattar). Det är nästan så att jag kan föreställa mig hur jag kommer in på en lokalpub i Dalarna och på en liten scen står det några gubbar och lirar Dan Andersson-land, med gitarrerna och basen långt upp på magarna. Så den där 80-talsgrejen hör jag faktiskt inte.

Till skillnad från föregångaren The last tycoon från 2008 känns ditt senaste giv mer rakt på sak och ärligt talat är det väldigt befriande!

– Där har Tobias Fröberg varit till stor hjälp då han blivit väldigt duktig på att producera. Vi kom tillsammans ganska snabbt fram till hur vi ville att det skulle låta. Han har lagt bandekon på praktiskt taget allt, även trummorna, så att det både distar och studsar på ett skönt sätt.

Hade du någon ursprunglig tanke på att följa upp The last tycoon med ännu en skiva på engelska?

– Jag hade faktiskt inga tankar på att släppa någon soloskiva alls på väldigt länge. För på sätt och vis var solodebuten också en slumpmässig skapelse i och med att samtliga medlemmar i PBJ börjat skriva låttexter och utrymmet för mina texter därför minskade. Då jag under den tiden lyssnade väldigt mycket på engelsk folkrock började jag tillsammans med Tobias och Daniel Varjö att spela in låtarna hemma, nästan som demos kan man säga. Så när allt tog fart med PBJ och framgångarna med Writer’s block, passade jag på att släppa The last tycoon. Nu är jag mer intresserad av att skriva låtar och vara med på andra artisters skivor som sessionmusiker och kommer förmodligen att spela bas på Ane Bruns kommande släpp, till exempel.

Du spelar i PBJ, Tutankamon, har släppt två soloskivor och vill utöver detta skriva låtar till andra artister samt vara sessionsmusiker. Hur rastlös är du egentligen?!

– Nja, privat är jag inte vidare rastlös, utan gillar nog att gå omkring här hemma och skrota halva dagarna men musikaliskt sett är jag nog det. Det beror nog på att jag har musiken som yrke nu medan jag förut arbetade som vanligt och inte hade lika mycket tid för musikskapandet. Tack vare PBJ:s framgångar har jag större möjlighet att åta mig olika musikaliska projekt och det är nästan ironiskt att folk tycker att jag gör så mycket när sanningen är att jag har väldigt mycket fritid istället.

Hur ser den närmsta framtiden ut för Peter Morén?

– Det kommer troligtvis bli en del livespelningar av senaste skivan och i april går PBJ in i studion för att spela in nytt material som vi repat ett tag nu. Det blir en studio i Malmö och vi kommer samarbeta med Per Sunding från Eggstone, vilket kommer bli kul både för att han är något av en gammal idol till mig och att det är första gången PBJ har en utomstående producent. Det vi spelar in kommer dock inte släppas förrän i början av 2011. Vad mer … ? Skrota hemma och gå ut med hunden borde jag nog också hinna med.

Med intervjun avklarad känner jag hur mina fötter är långt ifrån varma men känseln är återställd, så jag slipper i alla fall att se ut som en stelopererad älg på vägen hem och med I spåren av tåren i lurarna känns dessutom sommaren inte lika förtvivlat långt borta.

Det jämrande introt sonderar den kommande terrängen efter rätt intonation och sätter mig som lyssnare genast i en stämning fylld av missmod. Valerie Trebeljahr upprepar lågmält frågan. Kommer du att minnas mig? Kommer jag att minnas? Eller bleknar vi alla till oigenkännlighet i den hjärtlösa verkligheten?

]]> http://www.devotionmagazine.se/lali-puna/feed/ 0 http://www.devotionmagazine.se/makthaverskan/ http://www.devotionmagazine.se/makthaverskan/#comments Mon, 22 Feb 2010 22:05:04 +0000 Johannes Ådén Bygdell http://www.devotionmagazine.se/?p=4384 – Vi fixar aldrig våra egna spelningar,. Vi har inte bett om någonting utan det har bara kommit, säger Irma Krook, Makthaverskans basist och gitarrist, och ler mot mig.

Irmas uttalande om att aldrig fixa egna spelningar hade kunnat uppfattas som att hon drabbats av hybris, men hon säger det med en i grunden ödmjuk ton. Att bandet är glada över framgången är lätt att se, men de låter den inte stiga dem över huvudet. Tillsammans med de övriga i bandet, Andreas ”Palle” Wettmark, Maja Milner och Hugo Randulv, sitter hon i Jazzhusets nersuttna fåtöljer och äter kebab och dricker läsk. Palle börjar berätta om bandets tillkomst:

– Jag och Hugo startade det för att vi hade tråkigt, vi ville bara ha ett band. Det här var sommaren -08. När vi hade repat lite frågade vi Maja om hon ville spela med oss.

– Vi har känt varandra sen högstadiet och de frågade mig om jag ville komma och skrika i deras replokal. Det tyckte jag lät jätteskoj så jag gjorde det. Sen började det utvecklas till mer melodier och klara låtar men vi behövde en basist och jag och Irma har spelat i ett band ihop tidigare så jag visste att hon kunde spela. Vi frågade henne och så började vi göra låtar tillsammans, fortsätter Maja.

Hur lät det egentligen från början när ni bara var två stycken?

– Det lät ganska sjukt. Det var konstiga ljud, synth och trummor, mörkt och skevt, säger Hugo med munnen full med mat.

– Jag minns att jag ville inte ens ville spela den musik vi spelar nu utan ville mer ha något åt punkhållet, men Hugos vilja var starkare så det blev jag som fick ge mig. Men det var väl lika bra det i och för sig, berättar Andreas med en lurig min.

Makthaverskan har efter att det självbetitlade debutalbumet släpptes i november förra året fått positiv kritik från många håll. Fredrik Strage skrev i Dagens Nyheter att ”Makthaverskan förtjänar att bli mer än veckans hajp från Göteborg. Jag tror att de har lysande skivor framför sig.” Själva var bandet inte beredda på all den uppmärksamhet de fick och fortfarande får. Något större mål hade de inte med sin musik.

– Vi gjorde det mest för att det var skoj. Vi hade inte ens tänkt att spela in först utan det kom senare. Vi spelade helt spontant in tre låtar och lade upp de på Myspace. Där fick de en del uppmärksamhet och människor hörde av sig och ville att vi skulle spela in mer, förklarar Andreas.

– Makthaverskan var inte seriöst från början utan när vi lade upp låtar på Myspace var det mest för att visa våra kompisar vad vi höll på med egentligen, säger Irma.

”Många black metal-band har skitgrymma melodislingor”

Att påstå att Makthaverskans musik uppvisar något slags komplexitet vore att ljuga, då bandet snarare strävar efter en enkelhet. Vi pratar om låtskrivarprocessen och Hugo, som verkar vara den rent musikaliskt mest drivande i bandet förklarar:

– Jag brukar ha med mig en melodislinga till replokalen så gör vi något utifrån det. Vi sitter aldrig och fipplar med ackord utan vi har bara en slinga. Det går väldigt fort, ibland kan det ta fem minuter. Så fort det låter bra ska man låta det vara så att man inte jobbar sönder låtarna. Det ska vara enkelt och direkt.

Ni har blivit jämförda med bland annat Broder Daniel och diverse post-punkband. Vad lyssnar ni själva på?

– Band som vi har sagts låta som är inte våra egentliga influenser egentligen. Turbonegro är något vi lyssnar på och jag tycker att många black metal-band har skitgrymma melodislingor som jag influeras av. Det finns vissa band vi gillar men vi försöker inte låta som det eller det bandet, säger Hugo.

– Visst har vi lyssnat på Siouxsie and the Banshees och sådant, men vi har inte riktigt tänkt på att vi influeras av det, berättar Maja.

– Det är främst energin och intensiteten i band som jag gillar. Live ska det vara röj och kaos, förklarar Andreas

Makthaverskan ligger på lilla indielabeln Luxury och har därmed fått finna sig i att klumpas ihop med andra band i göteborgspopsvängen, där Luxury kan sägas vara något av ett nav. Almedal och Skansros är några av banden som ligger på det lilla bolaget. Vi pratar om hur det egentligen står till med musikscenen i Göteborg.

– Musikklimatet i Göteborg är kallt, hävdar Irma.

– Banden låter likadant, men det är ändå bättre än Stockholm, säger Andreas, utan tillstymmelse till att vara annat än gravallvarig. Den allestädes närvarande rivaliteten mellan Göteborg och Stockholm späs på av ”Palle”.

Byter instrument

Irma och Hugo delar på bas- och gitarrtrakterandet, något som visar sig ha en enkel förklaring. Hugo spelar melodierna och får då finna sig i att byta instrument beroende på vilket instrument melodislingan ska spelas på.

– Jag är extremt mycket sämre musikaliskt än Hugo och då får jag ta de lätta bitarna på gitarr och det trivs jag bra med. Annars skulle det väl låta ännu mer för jäkligt, säger Irma något självironiskt.

Var kommer namnet Makthaverskan ifrån?

– En polare hette det på MSN eller något. Jag tyckte det var jävligt grymt för det lät överlägset och gött. Innan hette vi Kuratorn, skrattar Andreas fram.

I en tidigare intervju har ni sagt att ni snarare är en sekt än ett band. Vad menar ni med det? Stämmer det fortfarande?

– Exakt samma människor kom till spelningarna och utan dem hade det inte blivit samma grej. Vi hade det jävligt skoj ihop. Men det var när vi var ännu mindre än vi är nu. Nu är vi mer ett regelrätt band.

Spelar det någon roll att ni är förhållandevis unga?

– När vi skulle spela på Debaser Medis så fick vi inte komma in först för att jag och Irma var 17. Sättet vi blev bemötta på var pinsamt. Samtidigt blir folk imponerade av att vi är så unga. Vi har aldrig blivit ”daddade” utan det är mer ”fan vad coola ni är som är så unga”, säger Maja. Hugo hävdar att bandets ålder gagnar dem eftersom de har mer energi än vad äldre band har.

Hur ser framtiden ut för er?

– Vi tänker inte så mycket på det men vi kommer inte sluta spela ihop. Vi vill bara göra så bra låtar som möjligt. Men vi ska ju släppa något på Luxury, en singel eller EP, i vår. Jag vet inte om vi får säga så mycket för Ralle (Rasmus Krage Hansén som i princip är Luxury, red. anm.), säger Hugo

– Det är dumt att tänka för mycket på framtiden om det skulle skita sig, menar Irma.

Ingen ta-över-världen-plan här inte alltså. Det är befriande att idag, när band snarare verkar tänka på marknadsföring än musik, se ett band som inte har en storslagen plan, inte är medietränade och inte påverkas av kortlivade trender. Ett band med fötterna på jorden, helt enkelt. Samtidigt säger Maja att om allt skulle skita sig så kommer kvartetten inte att splittras som vänner.

– De i bandet är de vi känner mest i världen.

Så ni är i första hand vänner och i andra hand band?

– Definitivt. Så har det alltid varit.

Så kommer kvällen och dubbla spelningar på Jazzhusets livescen. Bandet bjuder på den energi som de tidigare pratat om. Många av deras vänner är där och det märks att kvartetten – trots att de inte är några fullfjädrade musiker – trivs med uppmärksamheten. Jag förstår att de inte behöver ordna egna spelningar; att uppleva ett så oförfalskat sönderfall borde vara alla förunnat.

Enmansorkestern Eluvium, a.k.a. Matthew Cooper, har hittills hunnit släppa fyra fullängdsalbum, varav de två senaste, Talk Amongst the Trees (2005) och Copia (2007), var riktigt såsiga. När han uppträdde som förband åt Explosions in the Sky, vid spelningen på Kägelbanan i Stockholm för något år sedan, fick han oförtjänt agera bakgrundskval till en pratglad publik.

Då, precis när jag var på väg att avfärda Eluvium som ännu en artist som kommit till vägs ände, tar Cooper och vrider upp mina förväntningar skyhögt med nya singeln The motion makes me last. Den har sång. Den har slagverk. Den har något nytt.

– Jag kommer ihåg när vi började göra oljud tillsammans. Vi visste inte riktigt vad vi höll på med och så är det nog fortfarande. Men det är väl så vi tar oss an musiken. Då gjorde vi väldigt högljudd musik utan någon direkt form. Men viljan att upptäcka och kombinera nytt med gammalt öppnade upp mycket för oss.

Var det då ni hittade ert sound?

– Kanske inte riktigt vårt sound, mer vårt förhållningssätt till ljud. Vi är inte riktigt intresserade av att hitta ett sound. Vår tanke är att upptäcka så mycket som möjligt och förvalta det i musiken.

Andrew Hung sitter i en anonym liten loge på Avenyn och talar om när han och Benjamin John Power började bygga ljudvärldar i Bristol. Deras grundinställning, att späcka sin musik med nya intryck, leksaker och maskiner, ger inte bara en massiv och överväldigande ljudbild – den försätter även folk i två olika läger, efter bandets egen utsago. Älska eller hata, det är frågan.

– Människor reagerar olika och jag tror inte att vi har någon idealisk bild för hur man bör reagera. Även om personer bara står där så behöver inte det betyda att dom inte tar in. Vi verkar i vår egen lilla bubbla, den här musiken påverkar oss, så förhoppningsvis påverkar den även andra. Positivt eller negativt, säger Benjamin.

Har ni någon gång sett er som provokatörer eller använt er musik i syfte att provocera?

– Jag antar att när vi startade så gjorde vi musik som skulle skölja över allt annat. Då handlade det mer om att omfamna natur med oljud. Det var väl lite av ett avskärmande från allt annat och vissa ansåg väl det vara provokativt.

Fuck Buttons musik har tidigare ganska slående beskrivits som ”God blowing his nose in slow motion”. Men senaste skivan Tarot sport är ett stort steg i en ny riktning; Street horrrsings ständiga avgrundsvrål och domedagsstämningar har lämnat plats åt en mer strukturerad ljudbild. Det har blivit allt svårare att finna kopplingarna till postrocken, som duon tidigare så envetet dragits med.

– Dynamik är något som alltid intresserat oss, säger Benjamin, så jag kan till viss del förstå jämförelsen med postrock. Vi gillar att lägga lager på lager. Men jag vet egentligen inte om den genren är så relevant att använda sig av längre.

– Jag skulle precis säga det, håller Andrew med. Postrock har gått till att bli en väldigt daterad genre. För tio år sedan kanske den hade relevans, när band anammade rockens energi och samtidigt gjorde den mer pompös. Men jag tror att i samma veva som en genre blir en nyhet blir den värdelös.

Kanske att genren nupostrock skulle passa er bättre?

– Yeah, yeah, där har vi det, skrattar Benjamin.

Benjamin fingrar på någon egendomlig stålanordning som han hittat i ett av logens skrymslen. Han är inte jätteengagerad i intervjun längre. Andrew tar över för en stund medan Benjamin för ett kort ögonblick får ut något sågliknande ljud ur metallen.

Ni har tidigare sagt att ni alltid är på jakt efter saker som producerar ljud. Vad är ert senaste kap?

– Vi har en tomte på scenen just nu faktiskt.

– Japp. Vi kommer att använda hans mage som trummaskin.

Benjamin tittar allvarligt på mig, sedan brister han ut i skratt.

Det blir tyvärr inget experimenterande med tomtar den här kvällen, men väl en uppvisning i hur man lyckas göra ljudliga tsunamivågor av leksakssyntar och Fisher Price-karaokes.

Efter spelningen går en person fram till scenen och tackar bandet för att ha trollat bort hennes huvudvärk. Andrew ler.

– Oj, tack! Det brukar vara tvärtom.

Jag hittar självfallet på.

Men inom vissa delar av den knepiga svenska popjournalistiken kan uppskattningen, genom statusen ett fåtal popskribenter fortfarande har, liknas vid en besinningslös fanbeundran. Våra profilerade skribenter är lika intressanta som kulturen de skriver om. Det är ingen skillnad på nyheterna att Jens Lekman sattes i svininfluensakarantän och att Fredrik Strage blev pappa. I en popvärld där alla tycker och alla vill och kan tycka hänger molnet över just de gamla POP-skribenterna fortfarande tungt. Det var där, i början av 90-talet, som den moderna svenska popjournalistiken stöptes om. Under senare år har steg tagits mot att förnya, ändra, diskutera förutsättningar och komma vidare. Förvisso med resultat, men vi återkommer ofta med kultursvältfödda öron till dem med maktpositionerna säkrade likt stammens visa män.

Han bjuder på espressokaffe i sin lägenhet på Kungsholmen. Det är högt i tak. Det första jag slås av är den enorma helvägg fylld med skivor, filmer, böcker och inplastade actionfigurer. Han berättar att flertalet böcker är signerade, och på en tavla finns ett foto på honom och TLC.

Efter att ha debuterat 2001 med boken Microfonkåt, om svensk hiphop, släpptes för fem år sedan boken Fans, där nästintill akademisk forskning i fankultur blandades med Fredriks ofta humoristiska reportage om Michael Jacksonfans, Taubefanet som brände ner Sjösala , Morrissey och Darin. Om inte Strage var en profilerad skribent innan, så har han i alla fall blivit det efter. 2008 fick han Stora Journalistpriset för sin Youtubelista på DN om de mest utmärkande musikklippen. Har han fått egna fans på kuppen?

– Jag har inte ens tänkt på det förut. Det finns ingen fanclub om mig, det är inte på den nivån. Jag är inte ens hälften så känd som säg Alex Schulman. Jag är mer en C-kändis. Men om man bryr sig om musikjournalistik och till och med kulturjournalistik, så är jag nog ett känt namn. Men den ”berömmelse” vi får som skribenter är ju puttig i jämförelse med den som en popstjärna får, det går inte ens att jämföra, säger Fredrik Strage.

Hans nya bok, Text, är en samling av 20 års skrivande. Några av kapitelnamnen beskriver bäst Fredriks kärnämnen: Idoler, Hiphop & Soul, Skräck, Gulliga djur, Goth & blandat, Döden. Men den mest framträdande bilden av Fredrik Strage är den inbitna nörden, som alltid känts väldigt medveten.

– Det är ju lite självförvållat. Jag hade inte alls en lika nördig image under 90-talet tror jag. Det var när jag fick glasögon runt 2001. Sen skrev jag en text för Belinda Olssons bok De missanpassande. Hon ringde och frågade om jag ville skriva en text om hur det var att vara nörd i skolan. Jag tog nästan illa upp för jag hade inte betraktat mig själv som speciellt nördig. Sen gick jag igenom gamla dagboksanteckningar och hittade helt tragiska episoder som att jag skrev en uppsats i Svenska om den sötaste tjejen i klassen, att jag inte blev bjuden på hennes fest och sådant. Jag hade nästan förträngt allt det här. Men det är en sak att vara nördig och det är en sak att vara hårt mobbad, och det var jag faktiskt inte.

Han skruvar på sig. Egentligen skulle jag bara kunna ställa en fråga, och Fredrik skulle fortsätta prata, byta spår, och ändå återkomma till ursprunget. Han fortsätter:

– Det finns ett annat ord – geek. Jag träffade en gång en amerikansk tjej, som sa till mig, och det här var 1990, ”Fredrik you’re not a nerd, you’re a geek”. Geek är lite lättare. Nerd, då måste man vara med i matteklubben, bygga modellflygplan och vara socialt missanpassad. Och jag tycker ändå inte att jag riktigt är det, eller jag kanske är det, men då är alla mina vänner det också.

Om vi pratar 00-talet har ändå nörden upphöjts till att vara cool.

– Du tycker att nörden har ansetts cool det här decenniet, jo, det går att se det på det sättet, å andra sidan var 90-talet mer ett nörddecennium. Jarvis Cocker till exempel, i Pulp, han var ju en sexsymbol då. Och han ser ju ut som en mattevikarie. Jättetjocka glasögon, men han var ju verkligen het. Tarantino var skitstor, Bill Gates var en av världens mest framstående män. Det här decenniet tycker jag mer har handlat om klassisk skönhet och brunbrända muskler. Modejournalistiken har varit väldigt viktig. Om man bortser från de hippa människorna som skrivit om Brideshead Revisited-looken och sånt, så har det mesta handlat om att se ut som Uffe Ekberg i Ace of Base. Estetiskt sätt tycker jag inte att den nördiga looken har varit så cool det här decenniet. Men det har ju pratats väldigt mycket om det, mycket mer än på 90-talet, men då var det så självklart. Det var ingen som ens sa att Jarvis Cocker var nördig.

Kan nörderiet bli för mycket ibland? Du har bland annat skrivit att du sågat loss en bit från ditt köksbord när du flyttade, med Atari Teenage Riots autografer på.

– Från väggen ja, jo det kanske var att gå för långt. Men jag ville ha med autografen när vi flyttade. Jag trodde ju först att det skulle höja värdet på lägenheten när vi flyttade men mäklaren förklarade för mig att det finns verkligen inga spekulanter på Östermalm som letar efter tvåor som bryr sig om Atari Teenage Riot, inga.

Sen har du också gratisjobbat? Du intervjuade skaparna av South Park.

– Ja, för Rodeo. Jag ville träffa dem till varje pris, och jag är glad att jag fick tag i en tidning som lät mig jobba för dem, annars hade jag stått i lobbyn på hotellet med mina prylar som jag ville ha signerade. Fast när det gäller South Park är det ett extremfall. De har knappt varit i Europa, det har aldrig hänt och kommer aldrig hända igen att Trey Parker och Matt Stone är i Stockholm. Det var självklart att jag skulle ha en autograf på min stora Cartman-hjälm.

Mycket Fredrik Strage gör känns nästan planerat, uppgjort, och går allt som ofta hand i hand med bilden av honom. Som när han friade till sin nuvarande fru, Linda Leopold, i norska Skavlan, på uppmaning av Robbie Williams.

– Det var helt galet. Jag tackade precis nej till att vara med i Skavlan och prata om det. Anledningen till att jag gjorde det var att jag befann mig i Norge i en norsk talkshow, jag kunde inte tänka mig något sjukare sätt att fria på, hon skulle inte ens se det. Jag hade ingen aning om att det där programmet skulle visas i Sverige och definitivt inte att han skulle bli så poppis här. I efterhand känns det lite halvsunkigt.

Strage hos Skavlan

Hänger du mycket med popstjärnor?

– Jag har faktiskt bara blivit vän med en popstjärna som jag skrivit om. Hans grejer recenserar jag inte, och jag undviker att bli kompis med artister som jag gillar väldigt mycket. Och ibland har det varit nära. Till exempelvis bandet Pascal, de tycker jag verkligen är skitbra. Och de har jag träffat ganska mycket de senaste åren. Jag blev bjuden på nån sorts glöggfest hos Isak i bandet för ett år sedan, och bestämde mig faktiskt för att inte gå för jag vill fortsätta att recensera Pascal. Men jag antar att jag egentligen inte kan det. Han blev magsjuk förra sommaren när de spelade i Uppsala och det slutade med att jag körde deras turnébuss hem till Stockholm. Hjälpte dem att bära sina grejer, jag blev roddare helt plötsligt.

Det är dags att gå. Vi följer med Fredrik till Hornstrull Strand, där han ska spela skivor, från 17(!) till 20 under fredagskvällen. Senare ska P3 Live köra direktsändning med ett gäng artister.

– Jag betalar tillbaka en tjänst, säger han och tar sin kasse med skivor.

På dörren finns en skylt med texten ”Förfest med Fredrik Strage”. Lokalen är vid denna tidpunkt helt folktom.

– Haha, här ser man hur många som vill förfesta med Fredrik Strage egentligen. Vilket dragplåster. Kolla, det är knappt en människa här, säger han och sätter på en skiva med Skriet. Vi sätter oss vid ett bord. Efter en stund sätter sig ett stort gäng vid ett bord längre bort. Fredrik sneglar över axeln och säger ”Är det Maskinen som sitter där borta? Jag måste hälsa”.

– Hej, hur är läget? Jag gillade er senaste skiva.

Idolen blottar sitt fanjag igen.

Jag såg fram emot spelningen, hade gillat deras danspopiga lightelektro och tyckte det skulle bli kul att höra den live. Det blev efter midnatt och dags att spela, två smala gossar kliver upp på scenen och gör sitt bästa för att publiken ska tycka om dem. Det går inte bra alls.

De ser så unga ut, som små barn. De verkar osäkra och blyga och det blir bara värre efterhand, folk fattar inte, ska man dansa till det här? Jag är besviken, jag hade förväntat mig mer, något annat, jag lider med dem, jag går hem.

Sedan blev det väldigt tyst, duon försvann, det kom ingen ny musik, jag glömde bort att de funnits. Till i måndags, den första februari. Då släpptes en ny singel med grabbarna, Marchin’ in.

Den är varmt elektronisk, lite i samma anda som The Sound of Arrows och deras Danger och Into the clouds. Samma lätta, svävande syntslöjor över taktfasta rytmtrummor och ljusa plinkande. Repetitiva textrader, ödmjuk sång, massor av allt, men ändå avskalat.

Jag skulle vilja se dem spela live igen, jag tror att den här gången kan det bli ljuvt.

När jag var på manifestgalan senast, 2006, så var Henrik Schyffert konferencier. Han skojade lite om att indiefolk är så svåra och missförstådda, och han läste inte bara upp priserna: helheten kändes helt okej för sammanhanget. Under de åren fick också Manifestgalan mycket uppmärksamhet i pressen och musiklivet: det var en käftsmäll mot de etablerade musikgalorna, de där kommersialismen räknades som framgång och prisades därefter. Gott så. Så ses den fortfarande, och behövs. Men måste det vara så trist?

En musikgala borde rimligtvis ha ett visst underhållningsvärde i sig – det är okej om tekniken spelar ett spratt ibland, det är okej om någon är för full för att ta emot ett pris. Att, utan att ha räknat så noga, i alla fall hälften av priserna inte hade någon representant för att ta emot är en smärre katastrof. Och visar också på vad Manifestgalan utvecklats till.

Av indiestoff mätt.

För är just där Manifestgalan vill vara, och de kämpar frustande för just det. En branchtillställning (i år var allmänheten bara bjuden på ”efterfesten”, när priserna redan delats ut), där allt är grått och ouppstyrt och känslan av att saker inte ska fungera just av en anledning. Manifestgalan vill kunna säga fem myror är fler än fyra elefanter vartenda år; det är indie att vara oförstådd och oaccepterad. Manifestgalan har hittat en form, och trivs där. Om den skulle bli bra skulle den förlora sina poäng och kanske – huga! – bli välbesökt och intressant. Och få fler att upptäcka musiken.

Om mödan gjorts att köra förinspelade tacktal borde de rimligtvis inte sakna ljud eller glömmas bort av kvällens konferencier. Att Information vann årets poplabel är värdigt, men namninnebörden verkar inte gått fram. Rasmus Hägg och Dan Lissvik hälsade att de tittade på På spåret istället.

”Den enda sanna musikgalan i landet” skriks det inledningsvis. Nja.

- – - -

Trots allt utsågs  vinnare under kvällen – VINNARE MANIFEST 2010:

Punk/Hardcore: Troublemakers
Dans: Samuel L Session
Jazz: The Opposite
Dansband: Blender
Rytm: Jaqee
SKAP:s och Manifests pris till årets kompositör: Lisa Nordström och Lisen Rylander Löve/Midaircondo
SKAP:s och Manifests pris till årets textförfattare: Ken Ring
Rock: Makeouts
Pop: El Perro del Mar
Hårdrock/Metal: Abandon
Synt: Arvid
Årets live: Fever Ray
Årets osignat i samarbete med P3 Lab: Fulmakten
Singer/songwriter: Kristofer Åström And The Rainaways
Folkmusik/visa: Tore Berger
Hip Hop: Mohammed Ali
Årets poplabel i samarbete med Grolsch och Kingside Studio: Information.