På slutet av en evighetslång pressdag sitter två systrar mitt emot mig. Båda utstrålar en fullkomlig och oförfalskad optimism. Inte bara en gång glömmer jag bort mig själv i den familjära stämningen och att vi faktiskt håller på med en intervju. Därför börjar jag, något förstrött, att bläddra i mina anteckningar för att återfå fokus och kläcker snabbt ur mig ett journalistiskt självmord:

På Wikipedia är ni omskrivna på svenska och tyska. Det konstiga var att det fanns mer information om er på tyska.

Båda skrattar.

Klara: Det är bara någon som gjort den. Jag försökte göra en på engelska men den blev borttagen direkt, då jag inte kan koden de använder på Wikipedia.

Johanna: Jag gjorde den svenska sidan själv, i samband med Drunken Trees EP:n. Mest bara för att det roligt men sedan kom någon och började redigera den och samtidigt kom den tyska sidan. Men jag vet inte varför den är på just tyska.

Klara: Ja, det är ju inte så att vi är jättepopulära i Tyskland eller något sådant.

En begynnande tysk fanbase kanske?

Johanna: Jo, vi har säkert några…

Systrarna ger varandra luriga blick och börjar småskratta igen.

Som jag förstår söker ni er utomlands och hade senast i oktober förra året planerat att spela i både New York och Los Angeles. Men det blev inte riktigt av?

Båda: Nä …

Klara: Vi hade lite problem med våra visum men vi kan inte riktigt säga mer än så.

Johanna: För då kanske vi aldrig får till våra visum. Det är tydligen superkänsligt att prata om men vi försöker ordna så att vi kan komma dit nu i vår.

Ni har nyligen varit ute på en sväng med Port ’O Brien. Är det måhända en influens hos er eller hur föll det sig att ni följde med dem?

Johanna: Vi var på turné med dem i två veckor.

Klara: Vi var både i Tyskland och Holland. Ja, även i Bryssel förresten.

Johanna: Vi har väl aldrig riktigt lyssnat på dem tidigare men vi gillar dem och de gillar oss, så vi tänkte bara ”varför inte”?

Klara: Det var jättekul att vara en del av turnén och de var jättetrevliga.

Johanna: Det var egentligen vår agent som kom upp med idén och på den vägen är det helt enkelt.

Som musikskribent kan man stirra sig blind på just influenser och i ert fall är det återkommande helmanliga konstellationer som Bright Eyes och Fleet Foxes som omnämnts som era största influenser. Inte för att det har någon egentlig betydelse men hur är det med de kvinnliga influenserna?

Johanna: Tja, det är väldigt många. Till exempel har vi Karen Dalton, Vashti Bunyan, Judee Sill, Billie Holiday, Jenny Lewis, Alela Diane. The list goes on. Det är nog ganska bra att det är en jämn fördelning av manliga och kvinnliga förebilder.

Klara: En som jag tänker på speciellt och som jag tycker är helt fantastisk är Buffy Saint-Marie och hennes uttryck när hon spelar. Hon ser så himla kaxig ut och verkar vara så otroligt inne sin musik och man känner direkt att man inte skulle vilja gå in i en boxningsmatch med henne. Det är något jag kan bli lite inspirerad av att man kan vara så hård som kvinna.

Utan någon vidare djuplodande analys av er tidigare EP Drunken Trees så upplevs den rätt så lättsam. Finns det någon underliggande mörk ton hos First Aid Kit?

Klara: Jag tror att det är något som finns hos alla människor. Någon sorts sorgsenhet och vi har ju varit med om att folk i vår närhet har dött och det har absolut påverkat oss.

Johanna: Dessutom har Klara diabetes vilket stundtals kan vara rätt tungt faktiskt. Vår musik är inte vidare glad egentligen och om man lyssnar till våra texter så är det inte precis solskenshistorier som berättas. Visst, om man lyssnar på vår musik hastigt kanske man upplever den lättsam men jag själv ser den som rätt så mörk.

Dessvärre har jag inte haft möjlighet att lyssna på er nya skiva förutom låten Hard Believer men upplevde den som aningen mer ”storslagen”, om man kan uttrycka sig så, i sitt sound än tidigare låtar. Är det en missuppfattning från min sida eller är det något ni eftersträvar?

Klara: Vi har väl egentligen inte tänkt så mycket på att den nya skivan skall vara mera av allt, än mindre att det skall vara ”storslaget”.

Johanna: Om man lyssnar igenom hela skivan så är det nog inte det man kommer reflektera över i slutändan. Visst, det är mer trummor och lite annorlunda arrangemang men i grunden är den ändå rätt så back to basic. Själva essensen av First Aid Kit är att det är enkelt och det är sången med gitarr som är basen i vår musik. I framtiden kommer vi säkert ha mer storslagna arrangemang men ändå alltid grunda oss i det avskalade med akustisk gitarr.

Ni två är ju First Aid Kit men hur ser behovet ut av extra bandmedlemmar när ni spelar live?

Johanna: Det har bara varit vi två hittills och det har fungerat bra live men nu ska vi ha en trummis med oss, så det blir ju lite större. Dessutom spelar jag bas på synten så det blir ju ett fylligare sound men vi har som sagt klarat oss bra. Det brukar bli en ganska speciell stämning när det bara är vi två och det finns så många band som har så många musiker i sig och ibland kan jag känna att det blir för mycket. De band jag gillar skulle jag verkligen vilja se spela lite mer avskalat.

När jag såg skivomslaget till The Big Black & The Blue tänkte jag, efter två förvirrade sekunder, på The Smashing Pumpkins.

Johanna: Jag har sett det skivomslaget (Mellon Collie and the Infinite Sadness, red. anm) men jag tänkte inte alls på den när jag gjorde omslaget. Det slumpade sig bara så när vi googlade på ”mandolin girl” och det kom upp en massa bilder på flickor med mandoliner som tydligen var en genre av fotografi som fanns vid sekelskiftet.

Klara: Du hittade ju först någon bild som vi tyckte var snygg och därför försökte vi hitta ännu fler.

Johanna: Vi har använt sådana bilder i hela bookleten till skivan och gillar känslan som de ger. Det är lite mystiskt och så med den här månen på framsidan men vi tänkte inte alls på The Smashing Pumpkins när vi gjorde allt.

Så ni har inte bara gjort musiken, utan även skivomslaget och bookleten? Är det något mer ni gjort själva?

Johanna: Vi gör väl allt själva? Vi producerar, spelar in musiken hemma, gör designen och skriver pressrelease…

Klara: Vi skrev inte pressreleasen för senaste skivan.

Johanna: Nä, den skrev någon hos skivbolaget. Vi får mycket hjälp från vår pappa också och vi gillar att allt vi gör är på våra egna villkor.