Postpunk man kan klara sig utan. I alla fall ibland. Typ.

Grassfight har det gjort det mesta rätt för att hitta hit.

Bandet flyttade från soliga Denton, Texas, till  New York och har hyllats på bloggar till följd av självutgivna ep:n ”Icon” från 2011.

Efter flytten till New York döpte man mallenligt en singel efter en gata i Greenpoint, Brooklyn. Sånt hör till. Det gjorde man med bravur.

Lägg därtill att ”Look Homeward, Heathen” är en förhållandevis bra låt.

Men trots alla hyllningar, och trots att jag inte kan sluta lyssna, och trots att jag de facto skriver den här texten, kan jag inte låta bli att avsky denna trötta lika delar shoegaze- och postpunktrio.

Eller: Jag känner mig splittrad. Och har så gjort i snart tre år.

Grassfights trampande postpunk härstammar från tidigt 2000-tal men till skillnad från moderna trendsättare som Interpol och Editors saknar man både tak över huvudet och ett stadigt golv att stå på. Lägg därtill en blytung namnskylt på dörren. En identitet.

Bandets melodier består av tvådimensionella ytor. Den tröttsamma renheten i bandets uttryck uppnås genom att uttrycksmedlen reduceras till ett absolut minimum.

Dessutom existerar inte några synliga spår av penslar utan varje sekund består av identiska och högst modulära enheter som på sin höjd bär ett eller två ekon från när det verkligen begav sig.

Det finns recensenter som har blandat ihop dessa ramar med gediget virke som Joy Division. Jag kan möjligtvis sträcka mig till att sångaren Nathan Foster står för en behjärtansvärd imitation av Nick Cave.

Men samtidigt kan jag inte sluta lyssna.

Det har gått tre år nu.

Ep-spår med utgångna datum rullar på repeat och jag känner mig smutsig.

Vad är det för fel på mig?

@Iam__Curtis