"Om inte detta är magi så vet jag inte vad."

Film: Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014
Släpptes: 15 december 2014
Betyg: 8/10

Jag kom just hem från två timmar och tio minuter magi.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre. Magi på burk, möjligen.

För när vinterkölden och mörkret har lagt sig utanför fönstret är det otroligt härligt att ha detta så nära till hands: Håkan Hellström på Ullevi sommaren 2014. På just burk.

Eller konsertfilm, åtminstone.

I kväll öppnade jag den. Skruvade loss locket, stack ner näsan och kände lukten av sol och kärlek.

Under drygt två timmar var jag tillbaka i ett somrigt Göteborg. En helg då jag åkte spårvagn, ramlade Andra Långgatan fram och var kär.

Det finns mycket som är fint med Håkan Hellström och hans musik, och det har berättats många gånger av otaliga människor. Men något som jag tycker är det nästan allra finaste med honom är hur han kan skära så. Genom lager efter lager, av känslor, människor, melodier.

Jag ryser när vi får se bilder av ett Göteborg som badar i solsken. När peppade människor står utanför Ullevi. Sjunger allsång tillsammans i väntan på att få gå in på arenan.

Vi får följa med bakom kulisserna. Under repetitionerna inför den historiska konserten. Håkan själv berättar om känslorna. Snabba klippbilder av intervjuer vävs ihop med scener från konserten. Som kommer allt närmare. Människor på stan får frågor om Håkan – och slutar aldrig att kasta kärlek på honom. Han är verkligen profet i sin egen hemstad. Och i resten av Sverige också för den delen.

69 349.

Jag blir tårögd när jag ser den äldre kvinnan på tåget ner mot Göteborg visa sin tatuering med textraden ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”. Jag läser in känslor, i henne, i mig själv, och jag får en förnimmelse om att livets oväntade svängar är något vi alla delar.

Jag blir tårögd när Håkan sjunger om hur han mötte sin kärlek i en nedlagd hamnstad, full av misstro och ohållbarhet. I de mörkaste av gränder kan de ljusaste av hopp tändas.

Jag blir tårögd under Stockholmsreferensen i ”För sent för Edelweiss”. Eller i duetten med Veronica Maggio under ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”, när han sjunger ”Vad jag bryr mig om är att se dig gråta / för jag har gråtit”, för jag har varit där.

Vi har alla varit där.

Jag gråter när den unga tjejen berättar hur hon spelade ”Det är så jag säger det” på sin pappas begravning. Hur han hade introducerat henne för Håkans musik. ”Världen förtjänar inte dig / för du är det finaste jag vet / när allt annat här är falskt och fel”. En hyllning till någon man tycker om så mycket att hjärtat sticker i bröstet.

Vi vet alla hur det känns.

Och det känns som mest under dessa hjärtskärande Håkan-ballader.

För om konserten är magisk överlag, är det i de lugnare sångerna som magin brinner allra starkast. Som vanligt egentligen. ”Ramlar”, ”Kom igen Lena” och ”Mitt Gullbergs kaj paradis” är fantastiska. Givetvis. Men mest där och då. Med näven i luften och luft under fötterna.

Det är de berättande balladerna som går genom vita duken. En urstark kraft.

Och jag är så glad för denna kraft som Håkan Hellströms musik är. Att han, till och med en vinterkall och mörk tisdagskväll, kan ta mig tillbaka till sommarens bästa dag.

Om inte det är magi så vet jag inte vad.

@christian_ploog