Det var för några år sedan. Ett band står och lastar instrument ur en bil utanför ett kafé i Malmö. Jag frågar vilka de är och om de är där för att spela. ”Vi har inget namn på vårt band”, säger sångaren, men kom gärna och lyssna på oss om en timme.

En timme senare gör [ingenting] en intim och ypperligt personlig spelning inträngda i ett hörn på en kaffebar som inte längre finns.

Men [ingenting] finns, nu mer än någonsin. Från att ha varit ett hemligt band utan namn som skriver sånger på svenska och blandar genrer precis som de känner för, har de nu landat i en mer sammanhållen och stundtals bländande vacker vispopskiva med tydliga kristna referenser i texterna.

Just det religiösa, tillsammans med felbetonade ord och ibland obekvämt naiva och fåniga fraser, gör att man instinktivt vill rygga för skivan snarare än att ta den till sig. Men det är något med Christopher Sanders sätt att sjunga, både självsäkert, sårbart och ömt, som gör att man ändå fullkomligt litar på att detta är något bra.

Bland de bästa spåren finns milda, repetitiva ”Blanka blad” och undergångsromantiska ”Dina händer är fulla av blommor”, med noga utvald sång av Sibille Attar, annars i Speedmarket Avenue.

Lyssnar man fokuserat hittar man alla de små nyanserna som gör helheten så komplett, de precist placerade pianoslingorna, de exakta trumslagen, högst sannolikt ett verk av mästarproducenten och detaljfascisten Jari Haapalainen.

Bara vid några tillfällen känns rimmen konstlade och jag har fortfarande svårt för barnet som sjunger i ”Satans högra hand”, men på det stora hela är detta det bästa [ingenting] gjort och ingen hade kunnat göra det bättre.