"Det måste finnas de kvinnor som inte är så hårdhudade, som efter att ha fått höra att de inte är riktiga musiker, som efter att ha setts som groupies, som efter att ha ignorerats och förminskats, helt enkelt ger upp."

En av mina kompisar blev erbjuden att spela bas i ett metalband. Eftersom hon inte hade något band att spela med just då sa hon ja direkt. Det fanns bara en hake: rollen var tillfällig. Egentligen ville de inte ha en tjejbasist. Min kompis fick bara vara med till bandet hittade en ”riktig basist” – det vill säga en manlig basist. Det här är inte enda gången som hon blivit märkligt behandlad i musikvärlden. Backstage blir hon tagen för en groupie, ljudteknikerna utgår från att hon är någon bandmedlems flickvän som hängt på, arrangörer vänder sig inte direkt till henne eftersom de antar att hon inte bestämmer något i banden hon spelar i. Det händer inte alltid, men ofta nog för att det ska vara ett tydligt mönster.

Min kompis är inte ensam. De flesta kvinnliga rockmusiker verkar ha historier om hur illa bemötta de har blivit. Hur man med någon sorts självklarhet vägrat se de som just musiker. I en intervju berättade Savages sångerska Jehnny Beth att de efter ett tag började ta med en egen ljudtekniker när de var ute och spelade. Lokalernas egna ljudtekniker vägrade nämligen att göra sitt jobb ordentligt, de tyckte inte att det var någon idé att lägga energi på att fixa ljudet åt något som de antog bara var ett kasst tjejband.

Den här konstiga attityden märks också i mediebevakningen. Tjejband beskrivs ofta på ett helt annat sätt än killband. Kvinnliga musiker får ofta en annan sorts frågor i intervjuer, och i beskrivningen av kvinnliga artister finns ett fokus på deras utseende som inte finns i beskrivningen av manliga artister. I en intervju med brittiska Q hävdade reportern att Annie Clark (St. Vincent) var en man eftersom hon är både gitarrvirtuos och tekniskt lagd. Clark blev såklart sur, vilket i reportaget bortförklarades med att hon är väldigt känsligt politiskt korrekt. Själv tycker jag nog snarare att Clark har en poäng, och att journalistens tröga kommentar visar hur snäva definitionerna är. Att en reporter på en av Storbritanniens största rocktidningar fäller den här sortens kommentarer (och sen har med den i själva texten) säger en hel del om hur musikjournalistiken ser ut.

Musikvärlden blir lätt en pojkklubb. Och det är kanske kul för de som får vara med i klubben, men såklart för jävligt för de som inte får det. Den där fina manliga gemenskapen ser kanske inte så fin ut utifrån. För dem som reduceras till att titta på, de som inte får delta, i alla fall inte på samma villkor. Och jag tänker att det måste finnas de kvinnor som inte är så hårdhudade, som efter att ha fått höra att de inte är riktiga musiker, som efter att ha setts som groupies, som efter att ha ignorerats och förminskats, helt enkelt ger upp. Som lägger ifrån sig instrumenten och ägnar sin tid åt annat. Som tvingas ge upp det som de brinner för på grund av omgivningens fördomar.

Och det är inte bara en förlust för de kvinnliga musikerna själva. Det är en förlust för oss alla. Om musiker sorteras bort på grund av kön försvinner såklart många av de som egentligen har talang och intressanta idéer. Och alla borde vilja att de artister som är bäst och intressantast får mest utrymme – inte de som är bäst och intressantast och har rätt kön.