 Senast jag hörde något från svenska Lo-Fi-Fnk var för nära tre år sedan. De skulle spela på Debaser i Malmö och jag intervjuade Leo Drougge för Sydsvenskan. Jag minns inte om han var svår eller lätt att prata med.
Jag såg fram emot spelningen, hade gillat deras danspopiga lightelektro och tyckte det skulle bli kul att höra den live. Det blev efter midnatt och dags att spela, två smala gossar kliver upp på scenen och gör sitt bästa för att publiken ska tycka om dem. Det går inte bra alls.
De ser så unga ut, som små barn. De verkar osäkra och blyga och det blir bara värre efterhand, folk fattar inte, ska man dansa till det här? Jag är besviken, jag hade förväntat mig mer, något annat, jag lider med dem, jag går hem.
Sedan blev det väldigt tyst, duon försvann, det kom ingen ny musik, jag glömde bort att de funnits. Till i måndags, den första februari. Då släpptes en ny singel med grabbarna, Marchin’ in.
Den är varmt elektronisk, lite i samma anda som The Sound of Arrows och deras Danger och Into the clouds. Samma lätta, svävande syntslöjor över taktfasta rytmtrummor och ljusa plinkande. Repetitiva textrader, ödmjuk sång, massor av allt, men ändå avskalat.
Jag skulle vilja se dem spela live igen, jag tror att den här gången kan det bli ljuvt.
|
