Devotion fick en bild på Memory Tapes/Davey Hawk. En av få bilder tillgängliga på nätet. Han är en skygg man.

Dayve Hawk är artisten som under sin första pseudonym Weird Tapes gjort en rad electrohits och har remixat bland annat Yeah Yeah Yeahs, svenska Peter Bjorn and John och överraskande nog även Britney Spears. Därefter började han göra 80-talsdoftande drömpop under namnet Memory Cassette och släppte bland annat en musikvideo regisserad av svenske Sebastian Rozenberg. Memory Tapes är hans tredje musikaliska inkarnation och lägger sig någonstans mitt emellan Weird Tapes elektrohårda och det molnmjuka i Memory Cassette. På grund av sin ovilja att bli sedd i media föregås han ofta av sitt rykte, men när debutalbumet Seek magic släpptes blev det en Europaturné trots allt.

När jag går för att se honom spela är det på det fullsatta The Luminaire i Kilburn, en klubb av ungefär samma proportioner som Debaser Slussen i Stockholm. Bland publiken trängs såväl indiekids som 35-åriga musikfantaster, men vid det här laget är jag van vid att Londons mindre spelningar lockar en bredare publik än i Stockholm. Biljetterna är slutsålda sedan flera veckor tillbaka och de flesta i publiken är där tidigt.

Förbandet Fitness Club Fiasco består av en sångerska, trummis och två keyboardister, varav den ene frontar bandet. De får bara spela sex låtar, vilket är synd. Deras electrobeats i kombination med genuint låtskrivande och fyndigt mellansnack får mig att undra om det är såhär det skulle låta om man slog ihop de kanadensiska indierockarna The Weakerthans med electropophajpen Passion Pit. Redan efter andra låten vågar sångaren bjuda in publiken till allsång, och även om den inte eskalerar till något mer än ett blygt mummel så imponeras jag av hur väl han lyckas. Sex låtar flyger förbi och så fort de kliver av scenen saknar jag dem.

När Memory Tapes börjar spela vet ingen i publiken vad de kan förvänta sig. Kvällens uppsättning består av en livetrummis, en Macbook Pro med förmixade låtar och Dayve på sång och gitarr. Med långt hår, skägg och rutig skjorta ser han lika grunge ut som den slitna surfgröna elgitarren han hänger på magen. Han är märkbart nervös, men lyckligtvis är de flesta arrangemangen automatiserade och trummisen ger extra djup åt ljudbilden. Jag var faktiskt inte förberedd på att det var han själv som sjöng på Seek magic eftersom det är en tjej som sjunger på Memory Cassettes låtar och Weird Tapes använder samplingar från Cyndi Lauper. Hans röst är ljus och anspråkslös och kompletteras väl av hans gitarriff. Soundet är sig likt från skivan, om än mer organiskt och naturligt med mindre trummaskiner och pålagda effekter på sången och mer gitarr. Och visst är det fantastiskt att höra låtar som Graphics och Stop talking framföras live. När solot i Bicycle kommer så lossnar något och vore det inte en onsdagkväll så hade hela publiken dansat. Garanterat.

Jag kan dock inte låta bli att önska mig så mycket mer. Setlistan fokuserar huvudsakligen på låtar från Seek magic, även om jag hör en passage ur Memory Cassettes Surfin’ slinka förbi mellan två låtar. I övrigt hörs inte något från varken Weird Tapes eller Memory Cassette, och det är verkligen synd eftersom det finns så mycket bra material att ta från. Jag har normalt en hög toleranströskel för backingtracks, men efter att ha hört potentialen på skiva så känns en sådan uppsättning omotiverad och ganska futtig. De låtar som framförs är fantastiska, men jag leker med tanken på att göra om spelningen till ett renodlat dj-set med sång ovanpå, eller ännu hellre med ett komplett liveband.

Konserten är över redan efter en timme, vilket dock inte hindrar publiken från att stå kvar i ytterligare tjugo minuter och ropa efter mer. Vid det laget står jag redan i garderobskön, men nickar instämmande för mig själv. Mer, ja. Nu bokar jag biljetter till Memory Tapes nästa planerade Londonspelning i mars och ber en bön att jag då får höra Ghost in the boombox.

Mer läsning: Läs Devotions exklusiva intervju med Memory Tapes från i höstas.