Mixtapes & Cellmates består av Matilda Berggren och fyra killar. I presstexten till nya skivan berättar hon historien om hur det gick till när de bildade sitt band för fyra år sedan. Hur de, med utgångspunkt i ett par låtar, så småningom övergav cd-inspelade backtracks till förmån för trummor och liv.

Då hade de inte kommit längre än till början av gymnasiet och fick egentligen inte ens gå in på ställena de spelade på. Idag är de äldre, men ändå inte mer än strax över tjugo år gamla. Det kan man gott tänka på när man lyssnar.

Inte för att jämföra dem med andra genibarn som Those Dancing Days eller Taxi, taxi!, utan för att inse hur skickliga de är jämfört med betydligt äldre musiker. Och för att förstå att det inte är ett påklistrat manér att deras röster låter unga, det beror på att de är det.

Jag gillar den bräckliga pojkstämman (Robert Svensson) och den Stina Nordenstam-naiva flickrösten (Matilda), sårbarheten och vemodet. Jag gillar också hur det sköra matchas med shoegaziga gitarrer och sammanflätade ljudtrådar.

Emellanåt blir det lite för mycket soundtracket till någon snyftig teveserie, i synnerhet när de båda sångarna tävlar i orkestrerad sorg genom att sjunga pampiga ledsamhetsballader ihop.

Däremot är de spår där de sansar sig lite och jobbar med mer skuttig pop och mindre ångestvrål jättefina. Känslor träffar starkast när de inte tvingas på en med våld.