Det började 2005. Växte fram under 2006. Uppmärksammades 2007. Släpptes på skiva 2008. Och sedan blev det tyst – tills nu.

Men Mixtapes & Cellmates är inte bara tillbaka. Sveriges bästa lofi-band är dessutom tillbaka med besked, och med löften om förändringar och besparingar. Mindre lofi, mindre sprakig förälskelse, färre trummaskiner - mer välproducerade gitarrslingor. Mer ös. Refränger som bara Shout Out Louds annars orkar mäkta med. Mer Robert Svensson. Mer Jesus and Mary Chain. En tydlig striptease av den oskyldiga men spretiga skivbacken där hemma.

Beskedet om den uppenbara reformeringen nådde mig i förra veckan när skivbolaget bad mig att lyssna på kommande albumet, Rox. Jag lyssnade. Ständge av, satte på. Fastnade. Dividerade dåtid med nutid och förstod att Henning Runolf, Johan Fagerberg, Victor (som ersatt Olle Hallqvist), Robert Svensson och Matilda Berggren inte bara har vuxit och mognat och filat ner både trösklar och botat barnsjukdomar, utan även har uppfostrat ett riktigt band tillsammans. Även om jag kan sakna det skitiga, lite osunda och oskyldiga som lyser med sin frånvaro i Soon. En omedelbar poplåt som bekrätar tesen om Popsverige. Som lär höja Stockholms popstatus.

- Om jag inte minns fel så var det någon gång i januari 2005. Jag var 16 år och gick i ettan på gymnasiet. Robert gick i min klass och Henning gick i årskursen över oss. Robert skickade en länk till mig med en låt som han gjort ihop med en kille från Uppsala och en från Karlskrona. En kväll lite senare, när jag sitter vi datorn hemma hos min mor i Åkersberga skriver Robert till mig: ”Vad tycker du om Mixtapes // Cellmates? Som bandnamn alltså.” Jag minns inte vad jag svarade men det är det namnet som blev vårat, säger Matilda själv om hur det hela började.

Jag, jag minns också dåtiden, ur ett alldeles eget perspektiv. Jag och några vänner arrangerade en spartansk popklubb i en källare någonstans i Gamla Stan, Stockholm, och Henning, Johan, Olle, Robert och Matilda kom dit under namnet ”Mixtapes & Cellmates” och med ett par vackra lofi-hittar som ”på den tiden” infekterade de flesta cd-r-skivor som fördelades på caféer runtom på Södermalm.  A: Pavement B: Home. Static, oh static. Ni minns säkerligen hur ni älskade till dessa låtar och tänkte ”Jag kan älska, jag är inte rädd!” och senare såg bandet live och tänkte precis samma sak. Samtliga i bandet var vid tidpunkten under 18 år gamla och de fick varsitt armband att visa bartendern när de skulle beställa ett glas cola. Mest för att visa att öl ej var att tänka på.

- Det blev jag, Robert, Johan, Henning och Olle som ganska länge repade till backtracks på en CD och gjorde spelningar på klubbar vi egentligen inte fick vistas på, säger Matilda i en pressrelease, och bekräftar mina perspektiv.

Men nu är det 2009. Och så här fortsätter Matilda om vad som har hänt sedan dess:

- Nu är det augusti 2009. Den yngsta prinsessan i Sveriges kungafamilj har förlovat sig. Göran Hägglund har lyckats utesluta såna som oss från sitt kristdemokratiska samhälle genom att i sitt tal på Almedalsveckan prata om ”verklighetens folk”. Alltså såna som inte är som vi. Några av de mest populära artisterna i det här landet är ”ursinniga” på Spotify. De pratar om pengar, tror jag. Allt det här är aktuellt nu.

Nu är det jag, Robert, Johan, Viktor och Henning. Vi kastade först CD-spelaren och sedan Ipoden. I stället roddar vi trummor och skruvar upp volymen lite till. Och vi kallar det för Rox.”

Rox släpps på Border den 28 oktober. Min recension av albumet finns att läsa i nästa nummer av musiktidningen Groove. Devotions recension skrivs av Sara Berg.