Supergruppen Monsters of Folk. Conor Oberst och Mike Mogis from Bright Eyes, Jim James frÃ¥n My Morning Jacket, samt M. Ward, tillsammans, pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. Bara att höra ordet ”supergrupp” kan orsaka prestationsÃ¥ngest. En grupp som bara genom att ha bildats av redan kända musiker kallas numera automatiskt ”super”. (Trots detta, mÃ¥ste jag fÃ¥ pÃ¥peka, har jag aldrig förknippat GES med nÃ¥got annat ”super” än att folk lyssnar pÃ¥ dÃ¥lig musik när de super.) Det fÃ¥r helt enkelt inte vara dÃ¥ligt. Krav och förväntningar kan lätt äta upp vad som eventuellt är riktigt bra.

Monsters of Folk, som är ett både plojigt och något missvisande namn, är lyckligtvis inte dåliga. Alla medlemmars respektive sound hörs, och blandningen är angenäm. Att så många influenser får ta plats gör att man inte kan förutse vad nästa spår ska föra med sig.

Det är naturligtvis intressant – ett tag. I slutändan känns 15 spÃ¥r väl lÃ¥ngt. Somligt är mest transportsträcka till höjdpunkterna. Bland dessa Ã¥terfinns sÃ¥dant som käck indiefolk i Say please och en härlig kombination av gnissligt retro gitarrljud och välstämd stämsÃ¥ng  i The right place). Som gammalt Bright Eyes-fan uppskattar jag Temazcal och Man named truth, som bÃ¥da plättlätt hade kunnat vara hämtade ur ett lite gladare Bright Eyes-register.

Jag är säker på att supergruppen själv tycker att alla låtar platsar. Det må vara hänt att man känner annorlunda när man själv är inblandad i produktionen, men jag som står utanför klubben för inbördes beundran kommer hädanefter lyssna på endast utvalda delar av Monsters of folk. Men dessa delar kommer att vara nog så tillfredsställande.

Monsters of Folk ger sin första konsert i Sverige någonsin den 12 november i Stockholm.