Utnyttjar hela känslospektrat på Hovet. "Alla vrider obekvämt på sig och håller händerna för munnen."

Morrissey, Hovet, Stockholm, torsdag 13 november 2014

Det är med höga förväntningar som jag rör mig mot Hovet i kväll. Jag ska se Morrissey, som släppt otaliga soloalbum efter sin framgångsrika karriär som frontfigur i The Smiths. Det är lite av en legendar som ska spela i Stockholm.

Väl framme möts jag av en film som projiceras på ett stort skynke. Udda klipp avlöser varandra. Allt från uråldrig stand up till konsertfilmer från 90-talet. Tydligen en film som Morrissey själv har satt ihop. Prick klockan åtta slutar filmen när det enorma skynket faller ner till golvet och bandet släntrar in tillsammans med Morrissey. De fem instrumentalisterna skulle kunna vara hipsterkloner med deras identiska outfits, om det inte vore för de olika utvecklade ölkaggarna.

Hela spelningen är simpel men kraftfull. Morrissey vet vad han är och vad han inte är. Den högtidliga rösten bryter på ett härligt sätt mot hårdrocksgitarrerna, som dock i vissa fall kan kännas lite för o-Morrissey då man är van vid mjukare indiepop-gitarrer. En eloge dock till ljusteknikern som fick hipsterkulten och sångaren i sportig röd skjorta att se ut som rockstars, då det i övrigt inte skedde mycket på scenen.

Gammalt material från The Smiths-tiden blandas med det nyare materialet. ”How soon is now?” blev en mäktig upplevelse med världens största trumma och en gigantisk gonggong. Under ”Asleep” var alla stilla och stirrade storögt på det där himla fina som är Morrissey och hans genuina texter. Underfundiga bilder visas på backdroppen under konserten, såsom texten ”United King-Dumb”. Det har aldrig varit en hemlighet att Morrissey gillar att spela politiska kort, och ”World peace is none off your business”, från det senaste albumet, känns tre gånger så stark som i inspelad form.

Mellansnacket är underhållande och väldigt personligt. Han pratar om Skandinavien, om det faktum att han inte fick vara med på anti-ebola-albumet och gerillamarknadsföring. Under en av dessa pauser distraheras jag dock av det faktum att han på scen framför drygt 3000 pers illa dolt försöker klia sig diskret på pungen genom byxfickan.

Tredje sista låten som spelas trissar upp de politiska budskapen i taket och chockar publiken som annars lever skyddat här i Sverige. ”Meat is murder” dundrar igång samtidigt som den galet grafiska dokumentären ”Farm to fridge” spelas på skärmen. Det visas närbilder på när djur i uppfödning och under slakt lever under plågsamma omständigheter. Blod och djurplågeri tar över scenen. Alla vrider obekvämt på sig och håller händerna för munnen. Det är utan tvekan mer än en som i dag är nyblivna vegetarianer, åtminstone ett tag framöver, och det ryser i kroppen långt efter konserten är slut.

Två låtar senare rullar sista ackordet ut. Bandet går av scenen och lamporna tänds. Ingen encore, inget tjafs och inget klappande i händerna i tio minuter innan man inser att inget mer kommer att hända. Det är uppfriskande och jag går därifrån nöjd.

Spontana känslan när jag kommer ut i luften: ”Nu går vi och tar en vegetarisk öl.”