Androgyna Ms Henrik är artisten som förra året kom från ingenstans och med sitt perfekta smink och sina syntpoplåtar ”Doing it for the man” och ”Mark” tog plats i några av landets största tidningar.
– Jag kämpar och verkligen brinner för att vi ska få vara exakt vilka vi vill hela tiden utan att det spelar någon roll, säger hen till Devotion.

Det är fredagseftermiddag. När jag kliver av tåget möts jag av det klassiska Göteborgsregnet. Efter en kort promenad möter jag upp Henrik utanför Scandic Europa och Hak, där kvällens releasefest äger rum. Vi sätter oss på en buss mot Sveriges Radio, där hen ska bli intervjuad om bara en liten stund. På vägen dit visar det sig att vi har växt upp i samma småstad. ”Grästorp, fyfan”, säger Henrik och skrattar. Vi kliver ut i höstkylan och hen skyddar sitt smink mot regnet med en hand för ansiktet. Ögonblick senare sitter vi i en soffa på Pumpgatan med utsikt över hamnen. I väntan på nästa möte för vi ett samtal om att göra jävligt bra musik, att bråka med samhällets normer och vikten av feminism.

I går släpptes din singel ”Bullshit baby”. Vad handlar den om?

– Egentligen tycker jag att det är jättetråkigt att förklara vad en text handlar om. Jag tycker att det ligger i betraktarens öra och att man förstör så jävla mycket. Om någon hatar en låt ska de fortsätta att göra det utan att jag får dem att gilla den plötsligt. Och tvärtom såklart. Men just ”Bullshit baby” är ganska straight forward i texten. Enkelt handlar den om att den är skriven ur två olika människors synvinkel. En är min och en kan vara många olika personer. Den handlar väl om hur man kan bemöta idioti typ. Den är den texten av de som vi släppt hittills som är lättast att förstå, som jag tror att de flesta hänger med på. Den är inte så kryptisk.

I kväll är det releasefest här i Göteborg, vad är din spontana känsla just nu?

– Jävligt bra, det är skitbra pepp. Jag har fått extremt bra mottagande av låten och videon och allting, P3 har ju redan börjat köra och så där. Det kommer att vara svinmycket folk också. Vi har spelat mycket i Göteborg förr och liksom byggt upp en bra publik. En jävligt lojal publik, så det kommer nog att bli fullt drag.

Du växte upp på den svenska landsbygden, hur påverkar det din musik?

– Landsbygden i sig påverkar inte ett skit, men det påverkar på det sättet att jag var jävligt isolerad när jag växte upp. Jag växte ju upp i Grästorp, men dessutom en mil utanför samhället. När jag växte upp kom internet. Men då var inte landsbygden i fokus liksom, därför kunde vi inte ladda ner massor med musik och så där. Det jag hade var en skivsamling som var kvar efter min farbror som också växte upp i huset, den har ju påverkat såklart. Samtidigt får man ju ett jävla hunger för livet liksom när man kommer från ett ingenstans-ställe. Jag bor i Stockholm nu och vill göra en miljard grejer. Det liksom försvinner inte.

Hur skulle du beskriva din egen musik?

– Jävligt bra (skratt). Sen får man hålla med eller inte hålla med, men jag tycker att det är jävligt bra. Det är liksom det enda kriteriet jag har. Och sen om jag spelar fiol, eller om vi har elektro, hiphop eller tjeckisk polka, det är helt sjukt oväsentligt tycker jag. Det ska bara vara jävligt bra. Sen kan man såklart ge en beskrivning på exakt hur det låter. Det finns en massa Gradvall-människor som i detalj kan förklara vilket sound man har och vart det kommer ifrån. Men det är inte så jävla intressant för mig. Jag tycker bara att det ska vara fett. Och sen får det vara hur som helst.

Det har ingen betydelse?

– Nej, eller hur? Eller, jag kan inte beskriva det på något annat sätt i alla fall, men det kan ju andra såklart. Och där jag är just nu är det klart att det går att beskriva på ett rätt konkret sätt. Men det är ju bara där jag är just nu. Det enda jag tycker om att beskriva är jävligt cool musik (skratt).

Du har själv sagt i tidigare intervjuer att du ”bråkar lite med normerna”, på vilket sätt?

– Det är ju ganska obvious att det inte är så många dudes som sminkar sig. Sen vill jag säga det att jag inte bråkar med normerna med flit. Jag vill bara vara den jag är och köra fullt ut på det. Jag har sminkat mig sen jag bodde i Grästorp och var 13 år kanske. Vilket där är typ omöjligt. Där får man ju låsa in sig någonstans för annars kommer det en hagelsvärm efter en om man visar sig. Innan jag mötte dig satt det en gubbe bredvid mig som kollade på mig, suckade och skakade på huvudet. Jag menar, vi är ju ändå i Göteborg, så i Grästorp är det ju ett helvete. Då blir det att man bråkar med normerna och när man ändå gör det är det ju kul att trycka till det lite extra. Sen vill jag även säga att jag bråkar med normerna på ett till sätt, för det finns ju en till norm över hur det är att vara en HBTQ-person, att man är på ett visst sätt även där. Där tycker jag också att jag bråkar med den normen, eftersom jag inte tycker att den där stämpeln är något bra på något sätt.

Menar du HBTQ-stämpeln?

– Ja, men alltså alla stämplingar, vad det än är. Jag kämpar och verkligen brinner för att vi ska få vara exakt vilka vi vill hela tiden utan att det spelar någon roll. Men jag tror inte att sättet att komma dit är att hålla på att säga så här ”jag är den och du är den”, utan det är bara att säga att det spelar ingen roll. Fuck it, liksom. Man behöver inte bestämma vem som är vad.

Vi är människor.

– Ja, men exakt! Jag tror att det är kontraproduktivt att hålla på att snacka för mycket. Så jag tycker att jag bryter mot normerna på olika sätt, och det är jävligt bra. Men som sagt, av en slump egentligen. Sen om man ska syna det så är det ju så att de flesta bryter mot normerna. Den normala människan finns ju inte, det är ingen som är det egentligen liksom.

Vad skulle du säga om samhällets syn på normer i dag?

– Det är exakt det som är grejen, att det byggs upp så tydliga normer. Så jag tror att det här normtänket måste bort liksom, man måste paja det. För människor som är annorlunda är det mycket uppförsbacke. Och för att komma upp för den måste man kanske slåss och vara högljudd ett tag för att komma bort från det. Det förstår jag till hundra procent, så måste det ju kanske vara. Men i slutändan någonstans måste det ju vara att liksom … det spelar ingen roll. Ingen har kommit ut som straight men man kommer ut som gay. Det där är så snett, det borde inte spela någon roll.

I ”Bullshit Baby” sjunger du bland annat om feminism. Hur viktigt är politiskt ställningstagande för dig – i dina texter?

– Om jag har politiska ställningstaganden är det omedvetet på något sätt, men det lyser ju igenom såklart. Feminism för mig är sjukt viktigt, men det betyder inte att det är något egentligen politiskt eller partipolitiskt bakom det. Sen är det ganska enkelt att lista ut vilket parti jag röstar på, tror jag. Men feminism är ju också så jävla självklart. Eller ja, borde vara, men det är ju inte det. Hur kan man inte vara feminist? Det borde vara så sjukt självklart. Det betyder ju bara lika liksom. Jag skriver hela tiden från en känsla, sen om den känslan kopplas ihop med åsikter och så där, då ska ju det vara med. Men det är inte så att jag sitter och tänker ”nu ska jag skriva en låt som tar upp det här samhällsproblemet”. Det är inte från det hållet jag kommer.

Finns det alltid ett tydligt budskap i dina texter?

– Nej. Nej, det gör det inte. Jag tyckte att det var ett bra Lou Reed-svar kände jag (skratt).

I våras släppte du ditt eget läppstift ”Ms Henrik on everyone’s lips” som merchandise. Vad kan dina fans förvänta sig i framtiden?

– En massa bra grejer! Vi kommer till exempel att ha ett jetplan som man kan köpa, som är för 20 passagerare. Det kommer att gå på 2,5 miljoner, vi har fått in 10 beställningar hittills. Det är format som min kropp, så man sitter i huvudet och kör. Sen kommer vi även att ha hundar, Golden Retrievers, som har en Ms Henrik-logga färgad som man kan köpa som valpar. Dom lever även i 35 år, det är en speciell ras. Sen så är en annan grej att man kan köpa olika av mina kroppsdelar, så amputerar jag dem. Men det är billigare. Det kostar bara en femhundring (skratt).