Carl Olsson. Till vardags i Bear Quartet.

Paddington D.C – eller Paddington Distortion Combo som namnet skrivs ut – består av Carl Olsson från Bear Quartet och är ett av de där banden som folk märker att jag hela tiden pratar om eller återknyter till. Som får mig att frenetiskt, nästan desperat – på gränsen till besatt – rota bland gamla blandskivor. Ungefär som när Livets Ord knackar på dörr efter dörr efter dörr för att kanske, förhoppningsvis, vid någorlunda tur, lyckas övertala någon om ett bättre alternativ. Det där som man bara måste berätta om. Den där envisheten.

Det händer ungefär två gånger per år att jag tappar bort den här låten. Hur vet jag inte, jag bara gör det. Tafatt, jag vet, men jag gör det. Datorn kraschar. En skör skiva går sönder. Jag tappar bort mp3-spelaren i en park. Eller jag råkar helt enkelt radera den mapp på datorn som låten dessvärre förvaras i. Anledningarna är många, och har varit många genom åren. Det slutar alltid med att jag söker efter låten på Google utan lycka. Det fortsätter alltid med att jag söker efter låten på diverse mp3-söktjänster utan lycka. Och det slutar alltid med känslan av att ha gått in på Wasamuseumet och bränt ner skrovet till grunden.

Förra veckan gick jag genom gamla blandskivor och dj-set och fann en bunt cd-r utan vare sig ordentliga låtlistor eller någon vidare bra id-märkning. Det var Track 03 på Unknown Album av Unknown Artist. Det var ”duetten tjej+kille” och ”braiga synthslingan”. Men när jag kom till spår fyra på blandsskivan ”Lounge eller typ innan midnatt”. Då fann jag den. Låten. Istället för diverse bibelcitat och liknande. Eller anekdoter om åren då Låten på sätt och vis la grunden för mina ensamma nätter, eller tonsatte hela perioder i mitt liv. Istället för det kan jag bara konstatera att den tillhör decenniets absolut bästa låtar.

Och nu finns den för första gången på länge även på internet igen.

Tacka gudarna för det.

(Eller hur var det nu?)