I november släpper det amerikanska tweepopbandet Pants Yell! sitt nya album Received pronunciation. Det blir även deras sista. Efter att ha uppnått i det närmaste ikonstatus inom genren splittras nu bandet.

De vill inte riskera att, som många andra indiepopband, bli tråkiga och förutsägbara, utan vill hellre följa i spåren efter Huggy Bear och Felt och ha en förutbestämd livslängd.

– Vi vill upprätthålla en känsla av mystik. Vi splittras under fredliga former och vårt sista album är utan tvekan, och om jag ska vara helt ärlig, det bästa vi någonsin har gjort, förklarar sångaren Andrew Churchman (till höger på bilden på bilden) via mejl.

Han tar god tid på sig att svara, ursäktar sig och säger att han har haft det stressigt med bröllop (i plural), flytt och övernattningsgäster. Han har inte ens hunnit bada i sommar.

– Och så håller vi på med förberedelserna inför skivreleasen, bokar spelningar, gör en musikvideo, designar t-shirts, gör promotion med mera. Vi vill att den här skivan ska bli en succé.

Pants Yell! är bästa vänner med The Pains of Being Pure at Heart, har inhyrt svenska Suburban Kids with Biblical Names i gästrummet hemma i Boston, och har ett flertal andra svenska band på vännerlistan. Men trots det är Pants Yell! ett, i sanningens namn, ganska hemligt band. Det finns till exempel inte mycket information om dem på nätet, trots att de funnits i snart sex år och är ett välkänt namn i branschen, och deras hemsida består enbart av en stor bild på bandet i vad som ser ut att vara en svensk förort (kanske Haninge), samt länkar som hänvisar vidare till andra sidor.

– Det är inte någon medveten strategi, säger Andrew. Vi älskar publicitet, men är bara dåliga på att få det. Vi kanske behöver en pressagent.

Att de ofta benämns som ett lo-fi-band är inte heller något de strävat efter, även om Andrew kan förstå epitetet. Det är snarare resultatet av att de saknade ordentlig inspelningsutrustning när de skulle spela in sina första demos.

Sedan dess har de dock jobbat i en studio med schyst teknik och den här skivan har de dessutom spelat in helt digitalt, vilket varit ”effektivt, engagerande, inspirerande och inte alls själsdödande”.

Nya skivan har vissa likheter med The Lucksmiths och det numera nedlagda Malmöbandet David & the Citizens – ett band som Andrew känner till men ännu inte kommit sig för att kolla upp – som den lätt ångestladdade rösten och den fullt medvetet skeva och lekfulla instrumenthanteringen. Och så det som han byggt hela sin karriär på: sorgliga texter till glada melodier.

– Jag föredrar musik som har en starkt känslomässig betydelse, som man hör har skapats av personliga skäl. Jag är extremt trött på musik som har ett politiskt eller existentiellt budskap.

Det finns inte så många band kvar som låter som er idag, vad beror det på?

– Jag tycker att The Pains of Being Pure at Heart har snott vårt sound rakt av, säger Andrew bara halvt på allvar.

Berätta om ett fint musikminne.

– Jag tycker att det är ganska tråkigt att gå på konserter nuförtiden, men jag fick en av mina bästa musikupplevelser när jag såg The Trashcan Sinatras spela i Boston för inte så länge sedan. Jag blev helt förtrollad. Alla i bandet är över fyrtio år, men de är otroligt tajta musiker och gjorde ett fantastiskt scenframträdande, jag kände mig helt vimmelkantig efteråt.

- Ett annat minne, som handlar mer om människor än musik, är när ett japanskt fan skickade ett broderi med deras namn och den aktuella albumtiteln översatt till japanska plus lite tuffa japanska filmannonser.

Apropå minnen. Har du något särskilt minne från dina besök i Sverige?

- Att sova på golvet i en hall i ett gammalt hus i Bräkne-Hoby efter att ha spelat på en liten festival där. Alla banden som spelade på festivalen sov på golvet på andra våningen och alla delade på ett gäng madrasser som hade lagts ut på golvet. Det var väldigt mycket folk och alla klev på varandra medan man försökte hitta en liten plats att sova på. Vi sov väl i tre timmar innan vi var tvungna att vakna för att först åka buss, och sen tåg, till Göteborg.

Jag läste att ni hade ätit indisk mat i Sverige en gång, vad brukar ni annars äta när ni är ute och turnerar? Blir det trist vägkrogsmat eller letar ni aktivt efter något bättre?

– Subway’s veggiesub har räddat våra liv många gånger. Det är ett hyfsat hälsosamt alternativ i McDonald’s-havet där ute.

Om du skulle lyssna på ”Received Pronunciation” medan du lagade mat, vad skulle du laga då?

– Bra fråga. Jag är en usel kock så jag skulle förlita mig på att min flickvän lagade något. Hon säger att hon skulle göra våfflor med jordgubbar.