Det finns två sätt att hantera frustration. Det ena är att svälja och förtränga. Det andra är att ventilera.
Med ett tonläge som närmast kan jämföras med en tröttkörd Mark E. Smith radar Matt Korvette i låten Spent upp ett händelseförlopp som kan tyckas tillhöra en helt vanlig dag. Inget man höjer ögonbrynen åt i onödan. Men plötsligt briserar allt. Matt ligger kallsvettig på golvet och kan inte ta sig för något annat än bara skrika rakt ut. Det är som att han gått igenom båda ovanstående stadier. Först förnekelsen, sedan all rastlös frustration.
Vad som gör låten så speciell har med den här Philadelphiabaserade kvintettens förmåga att jobba med återhållsamhet och intensitet att göra. Med Spent visar Pissed Jeans prov på hur en musikalisk panikångestattack kan låta.
Resterande delar av King of jeans påminner stundtals om Nirvanas Bleach-era. Ibland, mitt i allt, lyckas Matt låta som en ursinnig Nick Cave och i vissa stunder kan man skönja ett missanpassat och hetsigt Flipper. 80-talets råpunk kombineras med 90-talets hardcore. Och till skillnad från de tydliga noiserocktendenserna på Hope for men från 2007 finns här fler melodier än någonsin.
Med King of jeans är Pissed Jeans tillbaka i Seattle, då staden hade en rockscen, inte en grungescen. En tid då riffbetonad punkrock var riffbetonad punkrock och ingenting annat. Retroflaggan är hissad och jag bekänner återigen min kapitulation.
