På Way Out West kritiserades Outkast för sexism. Nu kan man fråga sig om Lilly Allen gjort en direkt motprotest.

Festivalen fick onekligen en blöt start när skyn öppnade sig lagom till Nicole Sabounés set. En envis skara trotsade vädret och resulterade i en lagom stor klump med plastponchos som svajade till musiken som strömmade ut från lilla scenen. Därefter var det dags för Yelle, som tokcharmade alla med sina franska ”R”. Publiken gormade rätt ut när hon busigt och under lugg frågade ”ca va?”. Tråkigt nog nådde det inte hela vägen fram bara med charm. Trots två helt galet enusiastiska trummisar och välmatchade scenkläder kom publiken aldrig riktigt igång. Om det var vädret eller den tidiga speltiden är svårt att avgöra, men att det i sin tur påverkade den lilla fransyskans scenframträdande syntes.

På grund av väderlek och överoptimistiskt klädval tog jag en paus från festivalen för att byta strumpor och utrusta mig för kvällen. Under den tiden hann Kelis bli 50 minuter sen på grund av ett försenat flyg och påverkade både Twin Shadow och London Grammars speltider, som inte annonserades eller syntes någonstans. De sistnämnda gav trots en kort show ett stort intryck och markerade på ett vackert sätt övergången från dag till kväll.

The Pains of Being Pure at Heart gick upp på scenen ungefär tre minuter efter utsatt tid, och allt var återigen i sin ordning. De bjöd på popeufori och hade en aldrig sinande energi som spred sig över området. Slutet på regnet skapade en god stämning och kändes i allmänhet ganska lugn. Några dansade framför scenen, men dagens tema verkade vara gohäng och trevliga konversationer.

Till Lilly Allen klev upp på scen. Varenda kotte var på spelningen och till och med bakom barstaketet en bit bort var det trångt. Gensvaret på det väldigt brittiska mellansnacket var stort och hennes kärlek till låtarna kändes när hon berättade vad de handlade om och när hon skrivit dem. Hitsen drogs av förvånansvärt tidigt i konserten, och liksom förväntat drogs alla med i ”Hard out here” och ”Fuck you”. Det som var mest minnesvärt var dock den underliga scenografin som skapade frågetecken. Efter en mycket omtalad Outkast-spelning på Way Out West, där de kritiserades för sexistiskt material, kan man nästan fråga sig om Lilly Allen gjort en direkt motprotest då tv-skärmarna under delar av spelningen pryddes av nakna män, smakfullt censurerade med leksaker. Det större frågetecknet var dock varför det stod stora nappflaskor på scen.

Efter spelningen började den massiva folkmassan röra sig ut från området och till diverse efterfester som tog plats på diverse platser på Södermalm. Kvällens äventyr slutade på Debaser Medis där Kate Boy blåste hattarna av alla, och sedan dansades natten ut till tonerna av Colleagues.

En svajig men bra första dag på Popagandafestivalen.