"Och efter konfettiregn och utkastning av tröjor från scenen tackade och bockade hela skaran, och tårarna rann på fansen längst fram när bandet vinkade av för sista gången."

Det blev en solig start för Popagandas andra dag och humöret på besökarna var, om än lite bakis, allmänt nöjda med tillvaron.

Little Jinder öppnade området, oturligt nog samtidigt som den stora demonstrationen skedde i Kungsträdgården, för att sedan ge plats åt Vit Päls sista spelning någonsin.

Efter tio år som band bestämde sig bandet för att tacka av just på Popaganda, och gjorde den finaste och vemodigaste spelningen i år. Trots att jag bara kunde två låtar fick jag en tuggande känsla av att jag MÅSTE sjunga med och dansa med ett leende på läpparna, liksom många andra, vilket resulterade i en hackig men fin allsång. De spelade rätt från hjärtat, och hela publiken fick känna kärleken, inte minst när de mot slutet spelade ”Loving you was crazy shit” som kändes riktad mot oss alla som stod framför scenen. Och efter konfettiregn och utkastning av tröjor från scenen tackade och bockade hela skaran, och tårarna rann på fansen längst fram när bandet vinkade av för sista gången.

Efter det fina tacket gick vi till något som visade sig flyga rätt över mitt huvud. Zhala stod på lilla scen, och … jag vet inte. Det var för konstigt. Men hon var åtminstone bra på att sjunga.

Aluna George däremot visade hur det skulle gå till. Till att börja med är Aluna något av det sötaste att komma ut från London. Hon är naturlig, fräsch och sjunger helt galet bra utan att se det minsta ansträngd ut. Dessutom rev de av hit efter hit och skapade ett härligt gung hos den lilla publik som tagit sig ut ur baren.

Hurula visade som förväntat var bordet skulle stå, och fyllde upp hela lilla scenen, så pass att de förmodligen hade kunnat spela på den stora. Det luktade Håkan Hellström, Ebba Grön och tonårsångest, och var så pass bra att Icona Pop var lite av en snooze-knapp i programmet. För sönderspelat och tråkigt. Under dagen verkade det också ha hänt något med ljudet på stora scen, vilket påverkade resterande konserter där.

Say Lou Lou och First Aid Kit drog ner tempot på festivalen och gav en skön micropaus i festivalen. Ibland behöver man bara lite sköna stämmor och härliga melodier. Vad som därefter drog igång festligheterna igen var Kindness, som med galet härliga moves dansade igång natten. Med sin mix av soul, pop och elektroniskt fick han alla att röra på höfterna, inte bara framför scenen, utan även längre bort där små grupper startade finurliga dance battles.

Den sista artisten ut på scen för att lägga locket på festivalen var allas vår Veronica Maggio. Efter en intensiv sommar spelade hon nu den sista konserten på turnén och drog precis alla låtar som alla ville höra. Från klassikern ”17 år” till min personliga favorit ”Mörkt”. Det är sällsynt med spelningar som kan frammana både tårar och ren lycka, något som Maggio är lite av en expert på. Hon sjunger om antingen fest eller krossade hjärtan, som hon själv berättade på scen är väldigt sant, och bringar fram en igenkänningsfaktor hos de flesta. Och med en energi som aldrig sinar och en genuin känsla knöt hon ihop säcken som var Popaganda 2014. Och det var som på moln som man tog sig till tunnelbanan och ut i Stockholmsnatten.

Med den där känslan i magen av att allt bara är för bra nu.