Med frontmannen Britt Daniel i spetsen släppte det amerikanska indierockbandet Spoon i dagarna sitt sjunde studioalbum, Transference. Då 00-talet för deras del kantades av det ena kritikerrosade albumet efter den andra är det svårt att låta bli att undra: Vad har 10-talet att erbjuda för Spoon? Inte sällan följs succéer upp med reproduktioner av lyckade föregångare för att behålla trogna fans. Då och då blir uppföljaren dock en chansning med nya innovativa idéer, just eftersom man etablerat en solid bas att stå på. Transference bjuder på båda delar.

Känslan av förnyelse och nyfikenhet präglar på många sätt detta första album sedan 2007 års Ga Ga Ga Ga Ga, och trots att experimenterandet stundtals är i överkant så känns slutresultatet ändå lyckat. Who makes your money är spåret som tar Spoon från 00-tal till 10-tal, och som med nya effekter tydligast bryter av mot deras klassiska sound. I kontrast till nyskapandet står andra delar av skivan, vilka istället bär spår från förr. I Is love forever, en flirt med Queens of the Stone Age’s No one knows, återfinns de medryckande gitarrerna som Spoon-fans är vana vid, framför allt från skivan Kill the moonlight.

Vid första anblicken blir Transference sÃ¥ledes ett relativt spretigt album och landar en bra bit frÃ¥n den tillgänglighet som kännetecknat bandets tidigare album. Det kräver bÃ¥de tid och uppmärksamhet för att nÃ¥ sin fulla potential, men när den väl gör det blir helheten betydligt mer fängslande än nÃ¥gonsin tidigare. Inledande spÃ¥ret Before destruction är inte bara ett av skivans svÃ¥rflirtade godbitar – utan säger ocksÃ¥ nÃ¥got om den slutgiltiga upplevelse som albumet ger. Det inleder opolerat och nästan slarvigt, för att i mitten av första versen skifta till en helt ny ljudmässig skärpa som man inte uppfattar förrän efter femte eller sjätte lyssningen dÃ¥ även resten av pusselbitarna faller pÃ¥ plats.

Erfarenheten säger mig att de album som tar tid och plats också är de som hårdast biter sig fast. Det är lika mycket en kvalificerad gissning som en förhoppning när jag spår att Transference kan bli en av 10-talets, om än försiktigt smygande, första riktiga klassiker.

Bästa spår: I saw the light och Who makes your money.