Det brandgula solskenet signalerar att det antingen är skymning eller gryning. På gatorna rör sig skolpojkar, kvinnor som bär slöja och män med skägg eller mustasch, iklädda långa skjortor. Butiker och minareter. Fåglar och träd. Pakistan. Dessa bilder projiceras på en filmduk bakom scenen, till tonerna av ett förinspelat intro. Så inleds Taken By Trees spelning på Parken i Göteborg, innan Victoria Bergsman och hennes band kliver upp på scenen och strålkastarna slås på. Några timmar tidigare sitter hon på en stol i en trång loge intill ett surrande kylskåp. 2009 lider mot sitt slut och Taken by Trees är ute på en kortare vinterturné.

Hur har året varit?

– Mycket att göra men spännande. Det känns som att allt är möjligt, att det går om man bara vill, säger hon.

Och viljestyrkan är det inget fel på. När senaste skivan, East of Eden, skulle spelas in, var hon trött på Sverige och valde istället att åka till Pakistan.

– Jag har lyssnat mycket på sufimusik och kände att Indien var väldigt gjort. Många hade åkt dit så jag bestämde mig för Pakistan istället. Det kändes mer mystiskt och svåråtkomligt. Och sen ville jag spela in långt från en traditionell studio, med vanliga svenska musiker.

I Pakistan kom hon i kontakt med lokala sufimusiker som fick sätta sin prägel på låtarna. De flesta kunde ingen engelska, därför krävdes det en tolk för att kommunikationen skulle fungera. Men Pakistan är ett land som präglas av våld och religiös fundamentalism. När Victoria var där hölls en muslimsk sorgehögtid då kulturutövare förbjöds att hålla på med sin verksamhet. Två teatrar i samma stad bombades för att de trotsat förbudet. Inspelningarna fick på grund av detta ske i hemlighet.

– Jag försökte att inte ha för mycket bilder innan hur det skulle vara. Eller, det går ju inte att inte ha det heller, men det var mer hotfullt än jag trodde.

Hur är det att framföra de nya låtarna live utan de pakistanska musikerna?

– Jag tycker att vi har fått fram en alternativ ljudbild som känns rättvis mot albumet. Som jag ser på livebiten ska man ta albumet ett steg längre, det ska få nytt liv på något sätt. Det behöver inte låta som på skivan.

Vad lyssnar du mest på just nu?

– Jag försöker att inte lyssna på så mycket musik nu när jag är ute på turné. Det blir så mycket musik hela tiden. Senaste skivan jag köpte var R. Kellys nya. Men jag har inte bestämt mig för om jag gillar den än. Den känns inte riktigt så stark som jag hoppades på.

Taken by Trees två album har släppts på det välrenommerade brittiska skivbolaget Rough Trade (The Smiths, Belle & Sebastian, Arcade Fire). Victoria Bergsman är den enda svenska artisten som Rough Trade hittills skrivit kontrakt med.

– Det känns som ett fint sammanhang och jag har väldigt bra kontakt med dem. Jag har köpt mycket musik som de har gett ut genom åren.

Hon säger att hon har total frihet på det skivbolaget, men musikbranschen som sådan, både i Sverige och i England, har hon inte mycket till övers för.

– Det är väl ungefär samma skrot och korn, samma skit (skratt). Det är ingenting jag helst vill beblanda mig med. Det är ett nödvändigt ont att man har med en massa industrier att göra. Det är det som hämmar kreativiteten.

Man får lätt känslan att du föredrar att hålla din verksamhet utanför Sveriges gränser. Du satsar mycket där och på din hemsida är manager och presskontakt och allt annat styrt från utlandet. Är du trött på Sverige?

– Nej, men mitt skivbolag är engelskt. Jag kände att de förstod mig bäst och det jag ville uttrycka. Och sångerskan i Electrelane rekommenderade deras manager och då blev det så att jag började jobba med honom. Jag försökte hitta någon i Sverige men det var ingen som passade mig, jag fick ingen riktigt bra relation med någon.

Om Victoria Bergsman inte sysslade med musik skulle hon jobba som kock istället, kanske rentav starta en egen restaurang. Hon säger att hon älskar att laga mat och att hon blir lugn av det. Något annat som skänker henne lugn är naturen, som är en stor inspirationskälla. Speciellt är hon förtjust i träd, vilket namnet Taken by Trees vittnar om. Hon gillar träd så mycket att hon gärna bygger kojor i dem.

– Jag har byggt en massa, det är mer som hus, trähus. Jag tycker att naturen över huvud taget, att integrera med den och tränga sig in i den, fascinerar mig.

Är det något du strävar efter i din musik också, att få den att låta organisk?

– Ja verkligen. Till exempel har jag väldigt svårt för stålsträngade gitarrer. Jag är alltid noga med att det är nylonsträngar och att det känns varmt. Kall musik är det mest skrämmande jag vet.

Hur låter kall musik då?

– Det är väl mycket kalla synthar och kalla elgitarrer och sånt.

Så du är inte mycket för electronica?

– Det beror på. Det finns electronica som använder sig av varma ljud också. Jag har lyssnat mycket på Neon Indian och det är elektroniskt men varmt och svängigt och lekfullt. Även Animal Collective som också är väldigt elektroniskt utan att det blir kallt för den sakens skull.

Vilka svenska band lyssnar du mest på?

– Air France tycker jag om, och JJ. Sen tycker jag väldigt mycket om min gitarrists musik i ASS. Han kommer snart med en ny skiva med en massa trummor på. Den blir nog 2010 års bästa skiva kan jag tänka mig.

Men hur var det med The Concretes? Efter elva år slutade Victoria Bergsman i gruppen 2006, precis när de började slå igenom på allvar internationellt. I intervjuer har hon framhållit flera orsaker, som att hon var trött på turnerandet och på pressen från skivbolaget. Dessutom hade hon slutat tro på bandets demokratiska ideal, som enligt henne innebar kompromisser och satte käppar i hjulet för kreativiteten.

Har du någonsin ångrat att du lämnade The Concretes?

– Nej. Men jag tycker det är sorgligt att det fick ett sånt olyckligt slut. Det är ändå en del av mig och mitt liv … Jag funkade inte i det sammanhanget.

Victoria Bergsman säger att det är skönt att hon nu får bestämma helt själv. Hon har ingen kontakt med medlemmarna i The Concretes idag.

Ungefär samtidigt som avhoppet gästade hon Peter Bjorn & John på låten Young Folks. ”Vissellåten” hördes snart överallt och ledde till fina nomineringar och uppträdanden i amerikanska talkshows. Young Folks blev en enorm framgång, även om Victoria Bergsman själv kom lite i skymundan.

– När den kom och vi gjorde mycket spelningar och tv-grejer var det ju fokus på mig också men det dog ut ganska fort.

– Jag är glad att jag inte fick mer fokus på mig när det gäller den låten, fortsätter hon. Den har inte med mig och mitt skapande att göra, det var mer som en tjänst jag gjorde dem.

Senare på kvällen, på Parkens scen, är däremot publikens koncentration enbart riktad på Victoria Bergsman och hennes egen musik. Hon bär en långärmad grön klänning med ett orientaliskt naturmönster. Första låten är Anna.

Hon blundar när hon sjunger. Rösten är skör och stark på samma gång. Sorgsen och inlevelsefull. Musiken är behagligt förförande. Trots att det bara är fyra musiker förutom sångerskan själv, och en ganska ordinär sättning med gitarr, bas, trummor och keyboard låter det förvånansvärt fylligt. Victoria Bergsman, snusmumriken i svensk indiemusik, gör den här kvällen en fantastisk spelning. En intensiv stämning byggs upp och när någon i publiken räcker henne en tändare tänder hon en rökelse på scenen. En söt doft sprider sig över lokalen, en doft av Fjärran Östern.