Året var alldeles för länge sedan för att komma ihåg. Jag hade precis insett mina gränser och satt i en skog i Sörmland och oljade ett skarpladdat automatgevär. En man viftade med något som liknande en nedfallen trädgren, och av ansiktet att döma var han någorlunda arg. USA hade månaderna innan blivit påminda av Usama bin Laden efter en flygplanseskapad genom luftrummet ovanför New York. Kapten Nilsson skrek på mig. Sa att jag var en slöfock. Försökte lära mig hyfs. Förnedra mig inför alla andra.

- Hur fan vågar du, sitter du med hörlurar i öronen, skrek han frågande, och fortsatte:

- Är det sådana som dig vi ska lita på när det är Sveriges tur?

Och skrattade sådär som bara Kapten Nilsson kunde, och alldeles säkert fortfarande kan.

Jag var inkallad till det militära. Jag var en värnpliktig yngling som drogs mellan att sakna sitt livs kärlek, drunkna i Kent- och Oasisplattor, och att ta order från högt ställda män under tio månaders tid.

Det finska popbandet The Crash, bestÃ¥ende av Teemu Brunila (sÃ¥ng, gitarr), Samuli Haataja (sÃ¥ng, bas) och Erkki Kaila (trummor)  – plus en till medlem som jag inte kommer ihÃ¥g namnet pÃ¥ - hade samtidigt precis anlänt med FinlandsbÃ¥ten med nya albumet Wildlife i bagaget.Vardagen för ”finsk indiepop”, eller musik, var väldigt innehÃ¥llslös vid den här tidpunkten. Jag hade hört talas om de här ”Pistepirkko-killarna” och MTV envisades med att varva HIM-videos trots att jag inte alls ville. Med hitsingeln Lauren caught my eye lyckades The Crash, sin melankoliska britpop, iscensätta hur en 80-talsdoftande New Wave-explosion möter nutid, där Brunila i en övertygande huvudroll briljerande pÃ¥ bÃ¥de engelska och franska. Det var sÃ¥ oerhört oväntat. Och sÃ¥ oerhört vackert, nästan lite fängslande.

Men det jag minns mest frÃ¥n den där dagen i skogen är när jag, för mig själv, nynnar ”Mais je ne sais pas qui tu es derrière ton visage digital” och Kapten Nilsson plötsligt lyfter upp mig frÃ¥n marken och samtidigt – i ett sken av ilska – kastar ifrÃ¥n sig den nedfallna grenen.