"När The Districts rör sig för mycket mot radiovänlig alternativrock blir det ointressant".

Jag imponerades inte av The Districts debutalbum ”Telephone”. Låtarna var ojämna, ofta rätt svaga, produktionen lite trist. Men ändå fanns det något där, små stunder när det glimmade till. Framför allt låten ”Funeral beds” antydde att The Districts inte alls var så tråkiga som resten av skivan fick de att verka.

”Funeral beds” är verkligen fantastisk, en låt som jag lyssnat på så många gånger att jag borde ha tröttnat för längesen. Indie-americana när den är som allra bäst.

Också The Districst nya skiva ”A flourish and a spoil” har stunder när det verkligen klickar. Öppningsspåret ”4th and roebling” är – precis som ”Funeral beds” – en låt som visar vad The Districts verkligen kan.

Tyvärr håller inte resten av skivan samma klass. Visst finns här andra bra låtar, särskilt gillar jag ”Suburban smell” och dess poetiska beskrivning av förortstristessen. Men här finns också en hel del utfyllnad, låtar som känns ganska tråkiga.

En del av problemet är stilmässigt – när The Districts rör sig för mycket mot radiovänlig alternativrock blir det ointressant. Och precis som på debuten finns det för många svaga låtar. Även om ”A flourish and a spoil” är ett steg framåt är det ändå en besvikelse.