När jag lyssnar på debuten och jämför låtar som Come Saturday och This love is fucking right med deras tidigare versioner märker jag en ordentlig ansiktsupplyftning. Mer melodi, mindre diskant. Var det tanken?
− Jo, vi ville ju ha en förändring i ljudbilden och jag tror att vi har Archie Moore som mixade skivan att tacka för det. Han var medlem i Velocity Girl och jobbade även en del med Black Tambourines, två amerikanska band som aldrig blev speciellt stora när de var aktiva, men nu pratar folk om dem hela tiden. Jag tror att Archies erfarenhet från den tidsperioden, slutet av 80-talet, början på 90-talet, och soundet från den tiden gjorde att han fick det att låta precis som vi ville. Bara en sån sak att vi på de tidigare versionerna inte hade någon riktig trummis och fick lösa det med trummaskin. Det gjorde stor skillnad när Kurt kom in i bilden.

Jag får känslan av att låtordningen är väldigt viktig för er. Contender känns som ett typiskt intro och Gentle sons är den perfekta avslutningen. Kändes det lika självklart för er?
− Ja, absolut! Contender och Gentle sons är två låtar som vi aldrig spelar live. Och om de skulle få existera i våra liv skulle de vara som första, respektive sista låten på albumet. Det kändes givet att placera Contender först och då var det ändå den sista låten som vi spelade in till skivan. Gentle sons är sådan låt som inte passar någon annanstans än på sista plats (skratt). Det finns en slags episk känsla över den. Men som du säger, det var viktigt för oss att få en helhet. Det som jag verkligen gillar med skivan är första delen som kickar igång allting med låtar som Come Saturday och This love is fucking right. Samtidigt har vi lagt den enda singeln Everything with you och min personliga favorit Stay alive på den andra delen för att väga upp lite. Men det är svårt det där att försöka få ett album att likna ett album, att det inte bara blir en samling låtar.

Även min favorit är Stay alive. Kan du berätta lite mer om den?
− Om jag inte minns fel var det en av de senare låtarna vi skrev. Den känns väldigt annorlunda och jag tror att det startade med en trumslinga som Kurt kom upp med och den satte standarden för hur det skulle låta. Det var som att rytmen tillät låten att sticka ut från resten av albumet. En stor influens till Stay alive var låten My forgotten favorite med Velocity girl som Archie var med och mixade. Och när han mixade Stay alive bad vi honom helt enkelt att få den att låta som My forgotten favorite. När låten var färdigmixad och klar kändes det som: ”Wow, det här låter ju som en riktig låt!”  Det finns amatörkvalitet i allt som vi gör med Pains och vi gillar verkligen det, vi gillar verkligen lofi indiepop, men för oss kändes det skönt att ha en låt som lät lite mer polerad, lite lyxigare. Inte för att vi skulle vilja ha tio låtar på raken med Stay alives lyxiga sound, det handlade mer om att vi ville ha en skön mix.

I vilken ordning skapar ni er musik?
− Det är svårt att säga, men oftast är det gitarrstycken som kommer först med tanke på att jag brukar sitta på mitt rum och plinka. Musiken i sig behöver inte vara det viktigaste i slutändan. Vi lägger ner mycket energi på våra texter som oftast handlar om egna och vänners upplevelser, saker vi gjort tillsammans. Jag tänker på en låt som Gothenburg handshake som inte finns med på albumet, den har inte ens blivit ordentligt inspelad men den finns som video på Youtube med bilder från vår turné i Sverige. Det hela är egentligen ett internt skämt mellan oss och göteborgsbandet The Faintest Ideas. De hade ett skämt om att man i Göteborg inte hälsar genom att skaka hand utan att man tar varandra i grenen. De övertygade oss att det verkligen var så man hälsade i Göteborg, som en gammal tradition (skratt). Men ja, tillbaka till frågan. Jag skriver en del texter, men vi är ganska demokratiska och om det är något som inte går hem stryker vi det. Det här kanske kan vara lite svårt att förklara, men jag är av den åsikten att kreativitet är överskattat och redigering är underskattat. De flesta kan göra musik, men grejen är ändå i slutändan att kunna välja ut och rensa, eller att jobba mer på något för att till slut få det rätt. Jag tror att många band gör misstaget att inte sätta sig ner tillsammans och diskutera sin musik, vad som är bra och vad som är dåligt. Alla i Pains har rätt att ha åsikter och personligen känner jag att Peggy är väldigt viktig i sådana sammanhang för hon har en väldigt bra känsla för vad som gör en låt bra. Det är svårt att säga vilken del som är viktigast − att jag gör en låt eller att Peggy tycker till om den. Hon är vår smakrådgivare, går rakt på sak och har alltid rätt! Man märker direkt när något påverkar henne positivt och då kör man vidare på den banan.

Har du någonsin funderat på att er musik är som gjord för att lyssna på medan man glider runt i en stad? Det känns som att man är med i en film.
− Om någon hade valt vår musik till en film som handlar om folk som går runt på stan hade vi blivit överlyckliga (skratt). Jag tror det hade blivit väldigt fint. Personligen känner jag att musik generellt funkar bra som ett soundtrack till ens eget liv. När jag går runt på gatorna i Brooklyn lyssnar jag själv på band som Comet Gain, Shrag och The Pastels. Viss musik gör sig väldigt bra i ett sånt sammanhang, oftast mer ”upbeat” musik. Jag har aldrig riktigt tänkt på vår musik i det sammanhanget, men det kan säkert stämma. Det gör mig hur som helst glad att du lyssnar på oss när du vandrar runt i Göteborg. Det blir som ett kulturellt utbyte, för vi går här och lyssnar på en massa Göteborgsband. Kurt är till exempel helt nere i Days och jag brukar också lyssna en hel del på dem.

Är det tufft att vara baserad i Brooklyn? Blir man inte distraherad av allt annat som händer hela tiden?
− Det är mer inspiration i så fall. För tillfället finns det så grymt många bra band i Brooklyn. Crystal Stilts och Vivian Girls bland annat. Kurt är med i ett band som heter ZAZA som också gör riktigt skön musik. De är alla våra vänner, vi ser vad de gör och vi blir inspirerade.

Så det blir inte att konkurrerar?
− Njae. Det är mer så att om man känner någon som gör riktigt bra och cool musik så vill man själv försöka och man vill hela tiden bli bättre. Ungefär som när Brian Wilson upptäckte The Beatles och kände att: ”Det här vill jag göra, det här kan jag göra”. Man triggar varandra. Och det tror jag alltid har varit grejen med New York. Som på 70-talet när staden hade ett gäng band som skapade en scen, men för den delen inte lät lika varandra. Talking Heads, Ramones och Blondie spelade på samma klubbar. Jag har ingen aning om de hängde med varandra, har lite svårt att se Talking Heads vara bundisar med Ramones (skratt), men de måste ändå ha sett varandras liveshower och antagligen fått inspiration genom varandra. Jag tror det är lite samma sak som händer nu. Vi låter inte som något annat Brooklynband, men vi har samma inspirationskällor. Och vi följer som så många andra en liknande slags indie diy-stil.

Ni har stämplats ganska hårt som ett band som helt grävt ner sig i C86- och shoegaze-eran. Men jag antar att ni finner inspiration från andra håll som inte är lika självklara?
− Ja, jag har förstått att de flesta som skriver om oss tror att vi var helt nere i Shop Assistants i mitten av 80-talet. Men eftersom vi vuxit upp i USA lyssnade vi snarare på band som Sonic Youth och Nirvana. Det var när vi blev lite äldre som vi upptäckte Beat happening och gick vidare med The Pastels och liknande musik. När vi var yngre drog vi oss mer till punk, rock och hardcore. På den tiden var det ju det som stod för hela diy-grejen, som indiepopen numera tagit över. Men det var just den känslan man var ute efter då och den känslan har hängt med, det är bara musiken som har ändrats på vägen. Men visst, jag kan förstå att folk tror att vi bara blivit inspirerade av C86 och Shoegaze för att det ligger så nära vår musik, men det är så mycket mer som format det här bandet.

Ni har turnerat med The Wedding Present. Hur fann ni varandra?
− Vi delar bokningsbolag, så det finns väl inte någon romantisk historia bakom det (skratt). Jag kan tänka mig att de har turnerat med en massa band, men de var hur trevliga som helst och verkligen nere på jorden. De är ju kända för sin ”glansiga pop” men de är inte alls glansiga som personer utan hårt arbetande musiker.

Intervjun bryts för ett ögonblick. Min Cocker Spaniel vill vara med i diskussionen attackerar helt sonika både mig och telefonen. Jag ber om ursäkt för avbrottet, och Kip berättar att hans mamma skaffade sig en pudel för ett år sedan.
− Jag älskar hundar, men första året kändes det som att hunden såg mig som en inkräktare. Varje gång jag kom och hälsade på morrade den och skällde på mig. Men för ett tag sedan vände den tvärt och blev from som ett lamm. Jag vet inte om det var för att bandet började få bra recensioner eller nåt, men plötsligt hade den accepterat mig och nu är vi jättebra kompisar.

Har du funderat på att skaffa hund?
− Det är omöjligt som det är nu, när vi bor i Brooklyn och åker ut på turnéer titt som tätt. Då måste man jämt ordna med hundvakter. Peggy hade hund innan, men hennes föräldrar fick ta över den för hon hade helt enkelt inte tid. Kanske att man skaffar sig en hund när man är äldre. Kurt, som också är min rumskamrat är väldigt glad i Franska bulldogs. Han försöker få sin flickvän att skaffa en, men det går inte så bra. Men vi kanske skaffar en Bulldog ihop. Den skulle kunna springa på ”House of Pains” innergård. I så fall ska han heta Kevin Shields.

På senaste Sverigebesöket förvånades Pains över hur rent och hygieniskt det var överallt. Människor − ja, till och med hundar − alla var så välklädda och fräscha.
− Bandvärden som mötte upp oss vid flygplatsen klagade på att han var så sjaskigt klädd, men det enda vi såg var hans perfekt strukna skjorta! Själva kom vi direkt från en 20 timmars flygresa och så var det han som ursäktade sig. Det känns som att jag målar upp en stereotyp här, men även om jag vet ganska lite om Sverige så tror jag inte att jag är helt ute och cyklar. Personlig hygien och svenskar verkar gå hand i hand.

När bandet bestämde sig för att trycka upp särskilda t-shirts för Sverigeturnén fick de en smärre chock.

− Vi ville ha en bild på oss och den svenska flaggan på tröjorna. I vanliga fall är vi lite försiktiga när det gäller nationalitetsviftande och sånt, men samtidigt, varför skulle svenska flaggan väcka förargelse? Amerikanska flaggan är väl en sak men Sverige har ju inte invaderat något land de på väldigt länge.
Kulturkrocken var ett faktum när Kip stolt visade upp sina nytryckta blågula tischor för turnévärden.
− Han stannade han upp, tittade på oss och sa: ”Bara så ni vet, i Sverige ses det som rasistiskt att ha svenska flaggan på sin t-shirt”. Så där stod vi med 72 rasistiska t-shirts.
Kip skrattar när han tänker tillbaka.
− Men men, vi fick sålt allihop så jag antar att de inte var de alltför anstötande.