Fredrik Lindson, kanske mer bekant som Liston, sitter med ett glas rött framför sig på en kinarestaurang i Haga i Göteborg. Det är en ganska lugn fredagseftermiddag i kullerstenskvarteret, med undantag för ett antal skrålande fulla män på uteserveringen. Tidigare under året gick Fredrik till Dan Lissviks studio, som för övrigt inte ligger särskilt långt från restaurangen, med ett knippe låtskisser. Resultatet, den nio spår långa skivan What else, är njutbar och direkt pop från början till slut. Det känns bekant redan första gången man hör bandets minimalistiskt arrangerade låtar.

Embassylåten State ’08 från förra året pekar lite åt Crêpes-hållet tycker jag.

– Ja, i efterhand kan man nästan se det skeendet. Det var första gången vi spelade in med Dan och det var mest jag och Dan som gjorde den låten så …

Hur kom det sig att låtarna som hamnade på The Crêpes-skivan inte blev Embassy-låtar?

– Det var bara ett ryck från min sida. Embassy gick på lågvarv och jag kände att det var spännande att testa mig själv i ett annat sammanhang. Precis som när man söker upp ny musik. Trots att man redan har musik som man älskar vill man vidare och det är väl lite samma drift på något sätt.

Estetiken runt The Embassy – skivomslag, hemsida och bandbilder – känns genomtänkt och aldrig upprepande. Med The Crêpes försöker Fredrik Lindson ta ett steg tillbaka och lämna det ansvaret till Dan Lissvik.

– Jag försöker på flera sätt överlåta saker åt andra och lita på att det blir bra, för mitt eget psykes skull. Även med texterna, jag försöker skriva dem snabbt och släppa ifrån mig dem.

Dan och Fredrik har redan spelat in material för nästa skiva. Men än så länge finns inga fler planer på att göra något mer av projektet.

– Vi har inte riktigt hunnit reflektera över vad vi ska göra. Men det finns ingen anledning att dra ner på farten heller. Det är aldrig roligt att spela in i studion men den här gången var det ju nästan kul, haha. Så det är bara att köra på så länge det funkar.

Finns det några Embassy-planer?

– Nja, vi ska väl spela in två låtar i höst. Vi håller ett lågt tempo, det stämmer bra med vår situation och hur vi fungerar. Det här med att släppa en låt i halvåret känns ganska uppriktigt.

Texterna

”It’s so hard to fill/feel the days without you …” Det är min absoluta favorittextrad från en Embassylåt. Den är hämtad från It never entered my mind och det fina är att man inte hör om Fredrik sjunger feel eller fill. Och att det inte spelar någon som helst roll.

– Jag är inte alls en naturlig textförfattare. Oftast hetsas det ihop inför inspelningarna. Men jag har ju höga ambitioner så det blir ofta ganska påfrestande veckor där mot slutet, förklarar han.

Vad avgör vilket ämne texten ska handla om? Vad skriver du mest om?

– Det har nog ändrat sig lite över tid. För länge sedan minns jag att jag brukade säga att jag skrev om makt och vanmakt. Men i och med att ens livssituation har ändrats så har det förskjutits. Det handlar nog mest om ens personliga begränsningar. Det blir en blandning av att hålla sig till ett ämne, ha en viss poetisk ambition och att det ska vara rytmiskt på något sätt.

Hur viktiga är texterna för dig?

– Väldigt viktiga. Någon gång har jag hafsat ihop det men sedan när en låt är inspelad och utgiven är det så definitivt och då blir det smärtsamt att leva med. Det är ofta de låtarna man hoppar över när det kommer till konserter, säger han och skrattar. Några gånger tycker jag att jag fått till det rakt igenom.

Kan du nämna något exempel?

– Hmm… ja, The Pointer är ju en som jag varit rätt så nöjd med. Den har hållit. Sedan är det vissa rader från till exempel Information som jag tycker är bra.

Har du några särskilda textförfattare som du gillar?

– Ja, litteratur influeras man väl ganska undermedvetet av, jag kan märka att jag kommer in i ett visst språk. Men jag kan inte säga att jag påverkats direkt när jag skriver poplyrik. Det är självklart svårt att komma runt Morrissey som har hängt med så länge. Även om han inte har påverkat mig direkt har han förändrat poptexter i stort. Sedan kan det vara allt möjligt som man snappar upp. Rader, Lill-Babs eller vad som helst som man hör i snabbköpet. Men som amatörtextförfattare gillar jag ju Bernard Sumner, han är inte alls poetisk utan väldigt krass. Och Paddy McAloon, som är väldigt romantisk. Han är mer inspirerande för att han är relativt modig.

På The Embassys hemsida finns ett collage med små bilder föreställande personer, bilder från filmer och annat som varit viktigt för medlemmarna i duon.

– Ja, vi tyckte att vi behövde utöka vår taffliga scenshow lite så vi gjorde en sån backdrop med ihopsamlade bilder från årens lopp. Den var rätt stor och väldigt tjusig faktiskt.

Skulle du säga att ni hämtar mer inspiration från källor som ligger utanför musiken?

– Ja, i alla fall i Embassy. Vi har ju känt varandra så länge. Vi har alltid träffats och pratat mer än vi har gjort musik. Det har det ofta kretsat kring inspirerande personer, såväl fiktiva som verkliga. Så, jo, det har nog påverkat mer än låtar, hur vi formats. Till exempel är Ignatius från Dumskallarnas sammansvärjning med på collaget. Han är ju en ständigt återkommande inspiratör.

Hur då?

– Hans kompromisslösa leverne, haha. Nej, saker man skrattar åt tillsammans är ju en stor del av gemenskapen.

I collaget finns även en bild från den franska filmen La Haine (översatt: hatet. I Sverige benämndes filmen Medan vi faller). Det är även titeln på en instrumental låt på The Embassys första skiva Futile crimes.

– Ja, just det. Det var dels som en hyllning till filmen, som jag håller väldigt högt, och dels lite drift med oss själva. Någon hade skämtsamt kategoriserat oss som hatpop. Det var under åren när popsverige var som allra mest euforiskt, så det var nog mest ett uttryck för den personens längtan. Men genren fick aldrig något större genomslag och jag vet inte om det var några mer än vi som ingick.

Innan The Embassy

Innan Fredrik Lindson startade The Embassy med Torbjörn Håkansson var han med i bandet Polio, bland annat tillsammans med författaren Jerker Virdborg. Senare blev han inbjuden att gå med i popbandet Easy. Det är ganska svårt att känna igen hans röst i Polio, kanske delvis på grund av att bandets texter var på svenska.

– Ja, från början hade jag inte en tanke på att sjunga i Polio, men så sade basisten att jag väl kunde sjunga, vilket var väldigt förvirrande. Så där började den banan. Men Polio var utvecklande på många sätt. Vi satt alltid hemma hos Jerker, vi var väldigt intresserade av låtbyggande och därför ambitiösa med ackordföljder och så. Det har jag fortfarande med mig när vi diskuterar vad som gör en låt bra och varför och hur en viss melodi klingar an. Det är något jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med. Vi gjorde en enda spelning med Polio, där vi blev mer eller mindre utbuade, så efter det klarar jag av det. Man blev härdad, haha. Easys första skiva gillade jag mycket så jag blev väldigt glad över att få vara med men efter det gick försäljningssiffrorna och kvalitén ner ganska mycket, säger han och skrattar igen.

Träffades du och Torbjörn genom musiken?

– Ja, det gjorde vi väl. Vi gav ut en del grejer med Polio genom Stefan Zachrisson, som haft ett finger med i ganska mycket, och Benno (något av en indiemusikinstitution, som mellan 1995 och 2001 bland annat gav ut musik, anordnade festival och gjorde en tidning, reds anm.) som kände Torbjörn sedan tidigare. Torbjörns dåvarande band Index gavs ut på samma samlingsskiva som oss, så vi brukade träffas på Stefans fester.

Hur bestämde ni att ni skulle börja göra något ihop?

– Jag kommer ihåg att vi hade en sorts gemenskap, jag och Torbjörn, även om vi inte umgicks så mycket. Men jag bara ringde honom en dag och frågade om han ville träffas och så föreslog jag bara att vi kunde ha ett band som hette Embassy. Och som tur var tog han det bra, och så var det igång.

Snackade ni igenom vad ni ville göra eller blev det som det blev?

– Vi förlitade oss nog rätt mycket på oss själva. Vi hade lite hybris i början och ifrågasatte inte oss själva överhuvudtaget.

För The Embassy känns väldigt annorlunda om man jämför med era tidigare band …

– Ja, det är som med relationer. Ibland blir man något mer än bara summan av delarna. Något bra. Vi fick självförtroende genom varandra på något sätt.

När ni sedan började ge ut skivor på Service var det mycket uppmärksamhet kring skivbolaget. Fanns det en sammanhållning mellan Service-banden?

– Inte så, vi lärde känna varandra genom Service så det fanns ingen sammanhållning innan. Alla respekterade varandra, det blev ju en sorts gemensam styrka. Det fanns någonting speciellt, och Ola Borgström (grundare av Service, reds anm.) är väldigt bra på att förvalta det. Det stärkte nog alla inblandade att ligga på Service, under några år i alla fall. Vi hade olika roller inom gruppen också. The Tough Alliance var ju mycket yngre, de var Olas kompisar på nattklubben. Men det är inte att förringa, att få en plats i ett sammanhang.

Vilken roll fick ni då?

– Ja, TTA såg ju upp till oss, så vi fick kanske en översittarroll. Haha. Men det fanns en enorm laddning på Service i början.

Hur känns det nu då?

– Det finns inga andra bolag som kan tangera det nu heller trots att Service har mattats av lite. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kunna ha undvikits heller. En sådan energi finns ju bara i några år. Man skulle bli less på det om det bara fortsatte också.

Framträdanden

Något som länge har förföljt The Embassy är den envisa idén om att deras spelningar skulle vara så oerhört dåliga. Det har jag alltid haft svårt att förstå. Flera har kallat dem Sveriges sämsta liveband och menat att bandet skulle vara nonchalanta mot publiken.

– Nej, nonchalans är det inte. Vi är ju bara vi på scen. Vi lutar oss inte tillbaka på något utan står för det vi är. Det är ett ganska personligt angrepp att tycka att det är så dåligt. Många blev provocerade och därför tyckte de att det var dåligt. Det är väldigt inskränkt att tänka så. Blir man provocerad är det väl läge att fundera på varför. Folk blir ju provocerade av homosexuella liksom. Det finns ingen anledning att lyssna på det. Jag tycker att spelningar kan vara bra på så många sätt. Man kan underhållas eller bli berörd. Det är inte klockren sång jag är ute efter utan det är så mycket annat. Jag har märkt att det går lite slentrian i att säga just att sången är falsk. Trots att jag ibland lyckas köra konserter utan falsksång ska det ändå tjatas om det.

Jag läste ett citat ifrån en gammal intervju att ni säger att ”En dag ska vi klara av att spela live utan att gå under av ångest”. Hur känner ni nu inför livesituationen?

– Det är en ständig kamp och alltid lika ovisst hur det ska gå, konstigt nog. Vi har inte utvecklats någonting på det planet. Med The Crêpes vet jag inte, vi har inte kommit dit än. Det kan vara rätt ångestfyllt, för det är en så onaturlig situation man ställs inför. Men kanske lite mindre nuförtiden, det är inte lika mycket som står på spel inför varje spelning i och med att vi gjort kanske hundra. Nästa spelning påverkar inte lika mycket som det gjorde tidigare. Vi är ganska känsliga figurer så det är mycket som spelar in om det blir dåligt eller bra.

Vad tänker du när folk refererar till andra band när de pratar om Embassy? Brukar du förstå tankegångarna?

– Ja, något som är extra kul är när någon upptäcker en likhet som man själv inte har tänkt på alls. China Crisis var det någon som sade nyligen, de är inte så enormt bra men ändå. I Frankrike refereras det ofta till The Beloved, vilket är rätt obskyrt i Sverige, men jag gillar dem. Sedan är det ju rätt typiskt när man bara jämförs med andra duos. Att stirra sig blind på det blir ointressant. En blandning mellan Happy Mondays och Field Mice är en ganska vanlig beskrivning. Låter ju så tråkigt när man säger så, ”en krydda av det och det”. Vi jämförs sällan med band vi ogillar i alla fall, till skillnad från Polio när vi alltid skulle jämföras med Kent.

Du spelar oftast akustisk gitarr nuförtiden både live och på skiva. Hur kommer det sig?

– Ja, inte elgitarr i alla fall. Jag har en typ jazzgitarr. Det är dels mitt enormt bristande intresse för gitarrer överhuvudtaget. Jag kommer ihåg att vår producent Björn Olsson var helt uppgiven, suckade och kommenterade att jag inte ens tagit bort prislappen på en gitarr, fast den var flera år gammal. Men det finns ett visst gitarrljud som jag gillar. När Phoenix gav ut sin skiva Alphabetical kom jag ihåg att jag tänkte att det är såhär jag alltid velat att det ska låta, rent men fylligt. Det är tråkigt att spela elgitarr, det distar så mycket. Jag gillar kombinationen med trummaskin och akustisk gitarr. Trummor kan vara bra men i mitt huvud känns det som att de jämt skramlar för mycket.

Jag kollade igenom era videos inför intervjun och slogs av att de är så olika. Har du någon favorit?

– Jag tycker Hurt blev väldigt bra. Den blev verkligen som jag ville. Just det formatet, super-8, blev lite vemodigt. Det filmades på ett ställe där jag har varit mycket under min uppväxt. Den håller jag högt. Den kostade 200 kronor att göra. Annars är ju Stage Persona-videon väldigt vacker. Den var jag inte inblandad i alls. Den är ju fantastiskt estetisk. Men videogrejen har vi ganska mycket överlåtit åt andra. Vilka är det mer? Är det bara tre stycken vi har gjort?

Det beror på hur man räknar … Lurking with a distance är ganska kul (i videon är The Embassy inklippta på stora arenascener inför tiotusentals personer).

– Ja, just det. Den har fått för lite uppskattning tycker jag faktiskt. Jag har till och med förstått att många inte fattar att det är ett montage från andra konserter. Det finns folk som tycker att vi är stöddiga och vill visa hur mycket publik vi har. Till och med i Tryck till i ZTV var det en som tyckte att det var lite väl kaxigt, vilket är osannolikt med tanke på vilka publikscener det finns. Jag skrattar fortfarande när jag ser den.

Jag gillar verkligen It never entered my mind-videon. Det är väldigt fint när ni börjar dansa på slutet. Hur tänker du kring den dansanta aspekten i musiken?

– Jag älskar dansmusik. Det är de största musikaliska ögonblicken när det både är dansant och berörande på något sätt. Det har alltid varit ett mål, det är dit man vill komma. Det är så fysiskt också, det är så jag spelar gitarr, det börjar alltid rytmiskt sådär. Det är också en sådan grej som bara är så. Det är en spegling av ens person bara.

En annan sak jag har tänkt på är att det är svårt att dela in Embassy- och The Crêpes-låtar i känslolägen. De består ofta av ganska motsägelsefulla element. Är det något du tänker på?

– Ja, det är nog ofrånkomligt. Det skulle kännas alltför endimensionellt att göra en låt för ett visst känsloläge. Det skulle vara svårt att vara så uttänkt när man gör låtar. Nästan som ett slags självbedrägeri. Musiken måste spegla en själv och jag tror det är sådana låtar man oftast fastnar för. Det är ju hemskt med genomtänkt glada låtar till exempel.

Spana in nämnda videos på Youtube:

Hurt

Lurking (with a distance)

Stage Persona

It never entered my mind