 Foto: Nathalie Rosén. Det är svensk vinter helt enligt ramarna och det enda som lyser upp den här granitgrå förmiddagen är Alexander Calders skulpturer utanför Moderna Museet.
Det är här vi ska träffas, jag och Ironville. Ett av de svenska band som såg sitt genombrott längs vägen fram till det nya decenniet. Efter att ha uppmärksammats i bloggar, hos välrenommerade PSL och överlag ”accepterats” av landets pretentiösa recensenter, kan bandet mer eller mindre slappna av.
Ironville är bandet som Emelie Bååth, Olivia Demant och Henrik Öhberg startade redan 2004. Ett band som har blivit större för var gång deras låtar krävt fler instrument, och de som från början agerade kompmusiker på spelningarna har sedermera blivit fasta bandmedlemmar. Idag är de sju stycken, till och med åtta på scen ibland.
- Vi tänkte ju inte från början att vi skulle vara ett band som spelade på fiol, såg och massa andra instrument. Det är en konsekvens av att vi har högt i tak och att alla idéer får plats. Vi har helt enkelt behövt fler musiker och idén om hur vi låter är något som har växt fram med tiden, säger Henrik.
Tanken med alla instrument har varit och är att skapa en levande och lekfull ljudbild. Det är också därför Ironville inte bara har en sångare. De ser rösten som ett instrument och väljer att använda den så. Att ha flera sångare är inte konstigare än att koppla en effektpedal till gitarren, menar bandet.
- Vi blir glada när vi lyssnar Magic Numbers och Arcade Fire som byter sångare hela tiden. I vårt fall blir det en Ironville-låt först när alla hjälps åt, säger Emelie.
Krunegård – en tuff producent
 Welome to Ironville Tidigare i december, och fem år sedan dag ett, släppte de till slut sitt debutalbum Welcome to Ironville. En skiva som definitivt inte är framhastad. Den har fått ta den tid som krävts och något behov att få den klar vid en viss tidpunkt har egentligen aldrig funnits. Alla medlemmar har en verklighet utanför bandet och då processen inte har varit rolig har projektet helt enkelt fått vila.
”Markus Krunegård har producerat ”Welcome to Ironville”, men egentligen tror jag inte att sjumannabandet Ironville behöver hjälp utifrån för att få låtidéerna att sprudla.”
Skivan som är 27 minuter lång är proppad med blås, ståkar, pianon och körer. Under inspelningen tog de hjälp av Markus Krunegård som producent. Ett samarbete som Ironville beskriver som bra, delvis på grund av att prinsen av Peking var hård och varken tillät att bandet vela eller göra onödiga omtagningar, samtidigt som Krunegårds musikaliska idéer klaffade med Ironvilles.
Krunegård var också den som valde vilka låtar ur Ironvilles stora låtbank som till slut skulle hamna på skivan – ett beslut som samtliga i bandet är nöjda med. Olivia konstaterar att det var skönt att låta någon annan bestämma.
- Vi avsa oss inte vår demokrati – vi röstade ju fram vår diktator, menar hon.
 Foto: Nathalie Rosén Hur skivan kommer att bli mottagen har Ironville ingen aning om. De vill bara bli tagna som en seriös del av Musiksverige och blir glada för all sorts uppskattning – oavsett om det sker via försäljning, nedladdning eller att fler personer kommer på spelningarna.
- Welcome to Ironville är något som knyter ihop den här tiden. Det känns fint att få något fysiskt att kunna ta på och ha i bokhyllan. Det är kul om folk vill köpa skivan, men för oss är det roligaste att den faktiskt finns, säger Olivia.
Minimal marknadsföring
Något som har dragit blickarna till Ironville är videon till Roses som florerar flitigt på nätet. Den illustrerad och animerad av Henrik själv. Han är glad över möjligheten internet ger att bryta mot förväntningar. Det faktum att det inte finns så många videokanaler på tv längre gör att ramarna för hur en video ska vara eller för hur produktionen ska se ut har luckrats upp. Vilket i förlängningen gör att man kan göra saker på sitt eget sätt och ändå få bra spridning.
- Videos är något som bloggare gärna lyfter fram och för oss har det gjort mycket för låten. Men videon gjorde jag för att jag ville det, inte i något marknadsföringssyfte, säger Henrik.
|
