Det regnade under hela spelningen. Ösregn, hällregn, duggregn, Vampire Weekend-regn på Way Out West i augusti. Publiken blev bokstavligt talat dränkt, men det kändes så självklart och helrätt att hoppa i vattenpölar till låtar som Campus, Boston och Run.Trots att min regnkappa inte höll tätt och jag var blöt inpå underkläderna minns jag inte att jag störde mig nämnvärt på det. Den knappa timman var en enda lång och lekfull regndansorgie.
Det är förresten helt omöjligt att föra en allvarlig konversation med Vampire Weekend i bakgrunden. Jag har försökt, det går inte. Det är något så uppenbart, färgglatt och naivt över musiken att man bara kommer av sig och kommer på sig själv att le. Och det är väl inte fel? Inte heller är det fel att påbörja ett alldeles färskt år med Vampire Weekends andra album Contra, ute på skivhyllorna den 12 januari. Allt låter som sig bör, förutom en viss autotune, som har nästlat sig in bland välbekanta afrorytmer och kvasi-intellektuella collegebetraktelser. Ni kommer att förstå.
