"Den här debuten är helt klart värd både en och fem lyssningar."

Mängden apokalyptisk domedagspop som produceras i Sverige har länge varit tämligen minimal, men tack vare göteborgska Vita Bergen tycks det nu äntligen bli ändring på detta. Deras självbetitlade minidebutalbum består nämligen av fem låtar byggda på dova avgrundsmuller, bombastiska synhtslingor och ångestfyllda urladdningar. Kort sagt, det är konstant väldigt, väldigt mycket ljud.

Det här upplägget för ohjälpligt tankarna gång på gång till band som Arcade Fire, M83 och WU LYF. Vita Bergen uppfinner inte direkt några nya hjul, men det finns det väl egentligen inte heller någon anledning till, detta är ganska omvälvande ändå.

Det jag gillar mest med Vita Bergen är att de inte fegar. De lyckas göra något så svårt som desperation rättvisa. Faktum är att den här skivan inte hade varit hälften så bra om inte bandet hade vågat ta de stora känslorna hela vägen.

Likt vissa andra kända musiker från Göteborg lånar Vita Bergen rätt flitigt musik från andra band. På skivan finns bland annat ett helt pianostycke som kan härledas direkt till Arcade Fires ”Wake up”, och lite mer oväntat även en hel kör som påminner väldigt mycket om vad som händer i verserna i East 17:s tryckarklassiker ”Stay another day”. Vita Bergen är dock allra bäst när de låter sig själva explodera fullständigt och det är kanske som tydligast i ”Disconnection”, som är skivans absolut starkaste spår.

Vita Bergen består av göteborgarna William Hellström och Robert Jallinder. Skivan är producerad av William Hellström och mixad av Grammisbelönade Simon Nordberg. Den här debuten är helt klart värd både en och fem lyssningar. Och jag väntar med spänning på att se hur Vita Bergen väljer att fortsätta förvalta sin känsla för massiva ljud.